barajagjohanna

Om man inte tycker om mig, är det bara för att man inte känner mig.

Igår vaknade jag med huvudvärk. Tack och lov gick den över under dagen, så att jag kunde vara i skolan. Jag kom dit med positiv inställning som jag intalade mig själv att ha. Första timmen gick jättebra, sedan klarade jag av inte vara positiv längre. Huvudvärken återkom på kvällen. Droppen var när jag läste igenom min restuppgift som jag fått för att jag inte var på lektionen förra veckan... Slutsats: det lönar sig att sitta på lektionen och hålla käften. Min hjärna var trött igårkväll, det kändes som om den skulle sprängas och den orkade inte ta in information av något slag längre. Jag somnade med huvudvärk. Och vaknade med huvudvärk idag. En huvudvärk med migränvarning. Efter två migräntabletter, frukost och två passerade timmar hade jag fortfarande ont i huvudet. Under duntäcket i sängen sov jag skönt i nästan två timmar till.

Sedan dess är jag okej. Men det är tydligt att det är migrän som var påväg. Jag kan det där nu och efterkänningarna har jag haft förr. Jag är matt, hängig, kallsvettig... Jag hoppas det blir bättre så att jag kan träna ikväll. Och så att jag kan åka till Uppsala imorgon, men det ska nog inte vara några problem. Jag tänkte ta en snabbtripp dit. Jag ska göra en intervju och jag ska träffa Ida som nästan bor granne med min första lägenhet.

Någon dator äger jag fortfarande inte. Det har gått nästan två veckor och jag börjar vänja mig, även om det är ganska jobbigt av många anledningar, främst på grund av skolan.

Jag hade förstått att det hade hänt något, att någon Leksing hade omkommit. Jag hade inte förstått vem, inte hur, inte någonting. Och då jag inte har någon dator är det svårt att hänga med överallt. Men nu har jag läst och vet. Det högg till i hjärtat på mig, och jag tänker på han som jag visste vem det var, och jag tänker på er som var nära dem båda, eller någon av dem.