barajagjohanna

Den lite aggressiva och opeppade Johanna som vandrade in i redigeringssalen imorse, gick aldrig ut därifrån. Någonstans under eftermiddagen förvandlades hon till ganska positiv och hoppfull.

Min inställning till den här långa dagen var inte alltför positiv. Att redigera i hur många timmar som helst lockade mig inte, främst för att det är jobbigt att sitta där som ett fån och känna att jag inte kan. Att aggressiviteten då stiger och att allt fler grodor råkar hoppa ur munnen är också jobbigt för humöret. Men istället för grinig över att inte kunna, gick jag med ganska lätta steg ut från journalisthuset vid halv sex-tiden ikväll. Vetskapen om att det har gått lite framåt för mig, tog liksom över. Jag behövde knappt be om hjälp. Och klar blev jag i så bra tid, att jag till och med hann ta en fikarast. Efter att dessutom ha mött en lärare och fått lite beröm på en annan uppgift, var det en helt annan Johanna som cyklade hem från Mittuniversitetet, än som cyklade dit tidigt imorse.

Det tar sig, sa mordbrännaren. Höhö.