Ingen bitterfitta längre.
Jag har bott här i sju veckor, och idag är den första lördagkvällen som jag tillbringar hemma i mitt eget sällskap. Jag har blivit van vid att göra saker hela tiden, vilket gör att jag just nu inte riktigt vet hur jag ska bete mig ensam. Jag har ju ett val. Jag kan möta upp mr Västerbotten & co för att partaja lite och jag kan umgås med mina tjejor och deras karlar (förutom att de har parmiddag...).Tidigare i veckan var jag lite bitter över den här helgen, eftersom mina kompisar skulle ha parmiddagar och jag... liksom... mest ville titta på hockey och ha kul. Men eftersom alla inte hade parmiddag på samma dag, så blev gårdagen mysig ändå, med soppa, kladdkaka och hockey hemma hos mig. Men just i detta nu umgås de flesta av mina vänner tillsammans, i sina par. Och här sitter jag.
Men jag är inte bitter längre! För jag har haft en härlig dag tillsammans med fröken Gästrikland. Vi tog en mysig långfika bland kuddar på Barista, med chai latte, halloumimacka och terapeutiskt tjejsnack. När vi insåg att vi hade fikat alldeles för länge, sprang vi oss varma mellan alla affärer, för att hinna shoppa innan de stängde.
Och nu då? Min mjukisdress och min soffa har nog aldrig varit skönare.
Det är faktiskt skönt att bara vara själv hemma och ta det lugnt ibland även om alla andra gör kul saker. Parmiddagar har aldrig varit min grej inte ens när jag har varit ett par. Känns ofta lite uppstyltat och cermoniellt att bara umgås i par. Hade för längesen en pojkvän som ofta ville ha parmiddagar med hans kompisar och deras respektive. Visst var både hans kompisar och deras flickvänner trevliga men det kändes ändå lite krystat. Jag umgås gärna med kompisar och deras respektive eller med min pojkväns/sambos/mans kompisar men det där att man måste göra det i par känns verkligen inte nödvändigt.
Ärligt talat; fika med vänner eller bok och filt i soffan slår nog ganska många trista parmiddagar.
Vi var nämligen på en häromveckan (med mer bekanta än nära vänner), och jag slogs av vad trist det är att många blir så trist konventionella när de lever i par (och jag hoppas att det inte gäller mig)... Eller om det är de trista och konventionella som parar ihop sig? ;)
Therese: Jag var oerhört rastlös sent igårkväll och var nära på att dra ner på stan. Men jag insåg att jag var alldeles för trött. Jag kan tänka mig att det kan bli lite krystat med parmiddagar, så himla uppstyltat som du säger. Kanske hade det varit mer avslappnat om man säger att man ses, om det blir fest och man lagar lite mat ihop? Jag vet inte.
Sara: Haha, jag läste ju om er parmiddag och det verkade inte särskilt roligt. Jag måste bara försvara mina kompisar lite, ingen av dem är tråkig för att de lever i ett förhållande. Jag tror att några av dem också kan tänka att "parmiddag" kan vara lite krystat. Det är mest jag som gjort en grej av ordet sedan de nämnde det i mitten av veckan.
Att sitta en heldag och fika, bara låten tiden springa är riktigt skönt.
Åh, jag önskar att man kunde ha hockeykväll med sina polare! Fast det kan jag inte av ren självbevarelsedrift. Ingen skulle vilja umgås med mig efter att ha sett mig följa en Färjestad-match. =P Haha. Det där med parmiddagar låter som ett eländes elände. Är det inte till och med lite fånigt? Eller är jag elak om jag säger så?
Camilla: Absolut.
Casanova: Parmiddagar är lite fånigt, ja. Att träffas och käka mat ihop, utan att kalla det parmiddag, känns som en liten skillnad, faktiskt.
