En ung och ambitiös klass.
Det har snart gått två veckor här och jag förstod tidigt att jag var en av de äldsta i klassen. Egentligen känner jag mig ung som 24-åring och innan jag flyttade hit trodde jag att jag skulle tillhöra medelåldern i klassen, kanske till och med lite yngre än medelålder. Idag vet jag att jag är en av de äldsta. Vi hade en oerhört trevlig lektion där vi fick reda på mer om varandra. Vi ställde upp oss på led. Yngst först, äldst sist. Så nu vet jag att av ungefär fyrtio personer, så är det bara tre stycken som är äldre än jag. Vi är dessutom bara tre stycken som är födda 1984, men jag är förstås äldst av oss eftersom jag fyller så tidigt på året. De som är födda tidigare än 1984 är inte ens födda på 70-talet. Den äldsta är född -81 och de andra två som är äldre än jag är födda -82 och -83. Lite mer än en tredjedel av klassen är 19 år och kommer direkt från gymnasiet.
Vi fick lite olika frågor och skulle ställa oss på olika ställen i salen beroende på vilket svar vi hade. (Jag älskar sådana här övningar!) På frågan "tycker du som journalist att du har ett samhällsansvar?", var det bara tre stycken som ställde sig på nej-sidan. Jag var en av dem. Vi var alla tre överens om att journalister absolut kan ha ett samhällansansvar, men ingen av oss vill jobba med den typen av journalistik.
Jag är imponerad över hur många i klassen som siktar på att bli utrikeskorrespondenter. Jag är förvånad över att det bara är fyra stycken som har föräldrar som inte är födda i Sverige. Hela klassen vet nu att jag, och tre stycken med mig, har varit sjukskriven en längre tid och/eller legat på sjukhus i mer än en vecka. Jag är också förvånad över att nästan alla är uppvuxna i villa och jag är imponerad över att nästan hälften av oss har bott mer än tre månader utomlands. Jag är även förvånad över att det bara är en som har varit arbetslös mer än i 90 dagar. (Eller kanske inte med tanke på hur många som kommer direkt från gymnasiet.)
Och vad säger detta om oss? Har det påverkat oss? Gett oss några erfarenheter? Klart det har.
För skillnaden mellan många av 19-åringarna och vi som är födda på den tidigare halvan av 80-talet, är ju främst erfarenheten. Medan den nykläckta gymnasiestudenten har gjort nationella prov, läst matte A och fyllt 18, så har jag hunnit med att vara både arbetslös och ha fast jobb, jag har bott i Paris i drygt tre månader, jag har skrivit tentor förr och jag har varit långtidssjukskriven. Men förutom erfarenheten, så är det inte jättemycket som skiljer min 19-åriga vän i Sundsvall från mina 32-åriga vän i Dalarna, faktiskt.
Intressant! Men att folk är uppvuxna i villa på en journalistutbildning är inte förvånande egentligen. Det flesta har nog också förmodligen föräldrar som har studera i högskola. Eller?
Jag håller med Fred , intressant men inte så överraskande att dom flesta är uppvuxna i villa. Dom flesta som studerar vidare på universitet eller högskola oavsett utbildning har föräldrar som också har akademisk utbildning. Det diskuteras då och då hur man ska komma locka fler som inte har tradition av studier i familjen.
Blir lite nyfiken på vilken typ av journalistik du vill ägna dig åt om du vill berätta. Det där med journalisters samhällsansvar är ju en intressant fråga. För visst ska dom väl ha det men samtidigt ska dom också kritiskt och objektivt skildra olika aspekter av samhället oavsett om det är "bra" eller "dåliga" fenomen och inte låta bli att skriva saker eller vinkla det på ett visst sätt p.g.a samhällsansvar.
Fred: Jag vet inte jag, jag tycker det var väldigt förvånande att det var så oerhört få som är uppvuxna i flerfamiljshus. Vi snackar alltså kanske fyra stycken av fyrtio. Ungefär en tredjedel i min klass har föräldrar med akademisk bakgrund.
Therese: Självklart måste de flesta journalister hålla sig opartiska och kritiskt granska makthavare och blablabla. Men om jag till exempel jobbar på ett hälsomagasin, så ser inte jag var i mitt samhällsansvar skulle ligga. Det är ju fortfarande så att jag har ett ansvar om att rapportera rätt och så, men det här med samhällsansvar... jag tycker det mer handlar om utrikeskorrar och andra samhällsreportrar av olika slag. Jobbar man på en dagstidning, så absolut. Jag är inte hundra på vilken journalistik jag vill syssla med, mer än att jag inte ser mig själv som någon nyhetsjournalist. Det kan jag väl tänka mig att jobba med ett tag, men helst skulle jag snarare vilja jobba på ett magasin där jag får ägna mig åt längre, mer beskrivande texter - där jag helt enkelt får nyttja språket lite mer. En ungdomstidning hade också varit rolig, men då snackar jag inte FRIDA, utan snarare något i stil med KP (vilket kanske mer räknas som barntidning?).
Shit vad jag skulle kunna skriva massor. Jag skulle nog visst kunna tänka mig att jobba för FRIDA. Skriva för barn och ungdomar vore roligt. Fast frilansa och skriva det jag själv vill skriva om - och dessutom få fota - skulle vara det bästa, tror jag. Drömma går ju... :)
Intressant svar du kom med. Även om jag inte ska bli journalist förstår jag dig. Det är säkert kul att jobba med nyheter men nog ofta väldigt stressigt man ska på kort tid samla information och få ihop en intressant text. OM jag vore journalist skulle jag nog hellre jobba med lite längre reportage av olika slag där man har mer tid på sig att samla fakta och skriva och jag skulle hellre jobba på en tidskrift som kommer ut en gång i veckan eller månaden än en dagstidning. Åtminstone tror jag det , jag har inga tankar på att bli journalist så det blir ju ett mycket hypotetiskt svar men det var intressant att läsa ditt svar på min fråga här.
Therese: Den största anledningen till att jag inte känner att jag vill ha en framtid som nyhetsjournalist, är på grund av språket. I nyhetstexter ska allt vara så oerhört sakligt och man kan ju inte beskriva miljöer eller människor - och det vill jag kunna göra.