barajagjohanna

Vittjåkk, Arvidsjaur, Lappland. Påskdagen 2009.

När jag fick höra att det var till Arvidsjaur vi skulle på en dagstripp för att åka snowboard/slalom, fick jag stora ögon. Coolt! Arvidsjaur är bara ett ortsnamn jag har hört talas om och som jag associerar till ett ställe som ligger väldigt, väldigt långt upp i Sverige. Innan den här påsken hade jag aldrig varit längre norrut än den kvällen jag var på presskonferens i Höga kusten (knappt 1,5 timmes bussresa norr om Sundsvall). Därför tyckte jag att det var häftigt bara att komma upp till Skellefteå över påsken. Att då få åka till ännu nordligare breddgrader kändes nästan lite exotiskt.

När man passerar skyltar som visar vägen till Piteå, Jokkmokk, Lycksele och Haparanda, och när man ser skyltar med orter som Burträsk, Glommersträsk och Abborrträsk  - då vet man att man är i norra Sverige. Jag känner mig lite småfånig som tycker att det är både häftigt och exotiskt att jag befunnit mig i Lappland, Sveriges nordligaste landskap. Men det är  ju häftigt.

I skidbackarna i Vittjåkk skulle vi ta en genväg i lössnön till en annan pist. De tre skidåkarna körde på, men det var inte lika lätt för mig med bräda. Fronten på brädan åkte rakt ner i galet djup mjuksnö och jag satt fast. Jag fick gräva loss mig själv för att kunna knäppa upp bindningarna och jag fick ta hjälp av armarna för att orka lyfta upp mina egna ben ur snön. Därefter pulsade jag i snö som var djupare än mina egna ben och jag pendlade mellan panik, frustration, skratt- och svettattacker av att inte komma någonvart. Svetten rann från panna och rygg när jag äntligen kom ut till pisten. Träningsvärken som gör sig påmind i nästan varenda kroppsdel just nu, kommer nog inte bara från ovanan att åka utför, utan också från mitt lilla äventyr i den osannolikt djupa aprilsnön.