Hemtelefonen ringer.
Mansröst: Ja, hej hej.
Jag: Ja, hej?
(paus) Mansröst: Har jag kommit till pensionärsförbundet?
Jag: Nej, det har du inte.
Mansröst: Var har jag kommit någonstans då?
Jag: Du har kommit hem till Johanna.
Mansröst: Har jag kommit till Johanna?
Jag: Ja.
Mansröst: Jaha. Jag skulle till pensionärsförbundet.
Jag: Ja, men då har du nog slagit lite fel nummer.
Mansröst: Nej, jag har inte slagit fel nummer.
Jag: Nähä.
Mansröst: Nä, det var telegrafen som kopplade mig och sa att jag skulle komma rätt.
Jag: Jaha. Men då slog nog de fel nummer då.
Mansröst: Jaa... Men det var ju trevligt att jag fick prata med dig istället, Johanna.
Jag: Mmm...
Mansröst: Nog för att jag är gammal, men jag kan i alla fall slå rätt nummer.
Jag: (börjar tröttna) Ja...
Mansröst: Vad ska jag göra nu då?
Jag: Ja, du får nog ringa igen så att de får koppla dig till rätt nummer.
Mansröst: Ja, men vem vet om det blir rätt, det sitter säkert tio tjejer och svarar där. Vem vet vart jag hamnar?
Jag: Ja, nä...
Mansröst: Jaha...
Jag: ...
Mansröst: Nä, vet du, jag tror jag skiter i det här.
Jag: Jaha...
Mansröst: Det får räcka med att jag fick prata med dig! (Klick.)
Jag blir otroligt stött av sånt där. En äldre man ringde mig härom veckan och sa typ "Har jag kommit till Veronika" och det hade han ju. Och sen började han berätta om att han skjutit en älg och inte visste vad han skulle göra med. Och sommarstugan den behövde han ge bort till någon för han kunde inte ta hand om den själv. Och troligen har jag någon gång fått en knäck i tron på mänskligheten, men eftersom han stönade mellan allt han sa är jag fullständigt övertygad om att han satt och runkade. Kanske var han bara en mycket ensam man, som mannen i din dialog låter lite som, men jag la på så fort han började prata om sommarstugan. Det obehagligaste var kanske ändå att han ansåg sig ha kommit rätt, han frågade ju efter Veronika.
Verkar en aning skumt...
Veronika: Just i det här fallet blev jag inte särskilt stött. Men när jag bodde i Paris var det en man som ringde till mig i princip varenda dag och stönade i telefonen. Jag förstår att du inte tyckte det var så kul. Hade gubben frågat efter mig hade jag nog blivit lite mer brydd.
Niklas: Ja. Men mest roligt (fast lite jobbigt, jag var stressad) - ända fram till tjugo minuter senare då han ringde igen...
Haha, vilken rolig en!