barajagjohanna

Inne på Walt Disney Studios (den andra parken) tog R med mig till något som hette Rock'n'roller coaster starring Aerosmith. Jag kände på mig att den här nog var lite värre än de tidigare attraktionerna. Det var hög musik och i kön blev vi förberedda på att get ready for a crazy ride och jag började andas djupt. Jag skrattade lite nervöst och sa att shit, det här kommer vara läskigt. R sa att vi kan vända och gå ut om jag känner att jag inte klarar det. Äh! fnös jag. Har jag klarat Space Mountain direkt efter maten, så ska jag väl klara det här. I kön förstod jag att det skulle vara en loop också. Okej, okej, det har jag åkt i förr, det är lugnt, försökte jag intala mig själv. När vi var framme vid tåget såg jag hur seriös attraktionen såg ut. När jag satte mig och blev fastspänd ordentligt kände jag hur hårt hjärtat slog. Det här skulle gå fort! Jag ville hålla R i handen, men klarade det inte - jag var ju tvungen att hålla fast mig själv! Framför oss räknade en maskin ner...

...3... hjärtat klappade... 2... djupt andetag... 1...

...och vi skjöts i väg i en sådan fart att jag trodde att jag inte skulle komma ut levande. Jag bannade mig lite för att jag inte hade skickat de där farväl-smsen till mina nära och kära. Stel som en pinne satt jag, blundade och andades in genom näsan och ut genom munnen för att inte gripas av panik. Väskan höll jag fast benhårt med fötterna och jag klarade inte ens av att skrika. Jag var i chocktillstånd i säkert tio sekunder (och det är lång tid för en sån här snabb färd). Sedan klarade jag att öppna ögonen och kände hur härligt det var. Jag kunde nästan njuta, men mina ben kändes som spagetti när jag klev ur. Fast jäklar, den var härlig (ja, faktiskt).

Har ni läst ända hit borde ni få pris. Ni är smarta, för nu kommer höjdpunkten! Den absolut häftigaste grejen var när vi gick in på Hollywood Tower Hotel, även kallat terrorhotellet - som vanligt utan att veta vad det var. Vi hade varit inne på ett sorts spökhus tidigare, där vi fick åka i en hiss och sedan i ett litet tåg, och tänkte att det här väl säkert var ungefär samma sak. Men det här skulle visa sig vara ett spökhotell som inte liknade något annat jag har varit på.

Efter att ha stått i ett rum och fått höra några spökhistorier om hotellet, fick vi köa. Och efter det eviga och lite nervösa köandet blev R och jag tilldelade nummer 4. Öh, jaha? Vi var som levande frågetecken, men efter ett tag öppnades en hissdörr framför oss med omkring tio-femton sittplatser i. Våra rum var klara, fick vi höra. Vi förstod inte så mycket, men gick och satte oss på sätena med nummer 4 på, och spände fast oss i säkerhetsbältena som fanns där. Plötsligt släcktes ljuset, och framför oss trädde dimmiga, kusliga människor fram. Det var som om vi såg spöken rakt framför oss - oerhört häftigt gjort. (Och nej, det går som sagt inte att förklara.)

Plötsligt släpptes hissen.

Och vi föll. Jag vet inte hur många meter. Men rakt ner. I en kolsvart hiss. Det kändes i magen och alla tokskrek, jag såg hur håret på kvinnan framför mig ställde sig rakt upp. Utan att vi hunnit hämta andan, tvärstannade hissen och vi fick se nya saker framför oss. Sedan släpptes hissen igen. På olika våningar fick vi se häftiga och kusliga grejer som i ett rum framför oss. Plötsligt skjutsades hissen upp i lika hög hastighet, den sög¨något oerhört i magen, hissen tvärstannade, väggen framför oss öpppnades och jag hann inte reagera när vi plötsligt andades frisk luft och såg hela Disneyland framför oss. Var det en kuliss?! Vi hann inte reflektera över det häftiga innan vi skjutsades ännu högre upp och fick se samma sak igen. Vi satt utomhus och framför oss, väldigt långt ner på marken, låg Disneyland. Helt galet.


Jag har berättat långtifrån hälften. Men som sagt: det går  inte att återberätta. Och hur ska jag avsluta det här då? Jag har ingen aning. Förutom att säga: åk till Disneyland! Jag, som inte trodde att jag hade något barnasinne kvar och som inte är särskilt imponerad av tecknade figurer eller ens är något Disneyfan egentligen, älskade det ändå. Trots kylan skulle jag lätt välja att åka dit på lågsäsong igen. På sommaren kommer man knappast under en timme i kötid - och då vet jag inte om man får valuta för pengarna. Stanna i två dagar och ta er tid till att se så mycket som möjligt i båda parkerna. Om ni blir missnöjda - skyll inte på mig, det är helt enkelt er det är fel på då. (Ta gärna med mig i bagaget...)