barajagjohanna

Just nu upplever jag det lyx som jag länge tvivlade på att jag någonsin skulle få uppleva. Jag pratar om den där lyxen att ha någon vid sin sida, som masserar ens axlar utan att man ber om det, som alltid har famnen öppen om man behöver gråta, skratta eller bli lugnad och som säger fina saker. Det är så lyxigt att jag ibland får ont i magen och funderar på vad jag gjort för att förtjäna denna godhet.

Man ska ju tydligen ha ett datum för att kunna fira årsdagar och sådant, ni vet. Mr T och jag har inte haft något datum, så för en månad sedan uppfann fröken Siljan en dag åt oss. Det betyder att det har varit han och jag i ett halvår nu - och det känns helt galet. För på något vis är det som om det varit vi i flera år, samtidigt som det skulle kunna vara några veckor sedan som vi träffades.

Jag har uppenbarligen ingen tidsuppfattning längre, förutom att jag vet att den här helgen har sprungit iväg.

I förmiddags satte jag mig på tåget för att återvända till Falun. Här är det bedrövligt kallt och regnigt och jag är glad att hela familjen ska äta god mat om ett tag - annars skulle jag nog gå under av söndagsångest och tristess.