barajagjohanna

Något som skrämmer mig är tiden. Tiden som är som ett timglas. Ett timglas där sanden rinner ut, där tiden rinner ut, där tiden försvinner fortare än man kanske hinner med. I kväll är en sådan kväll. Den här veckan är en sådan vecka. Gör jag rätt gör jag fel vad vill jag herregud vad åren går fort, ni vet. Ju mer jag får se av Stockholm, desto mer gillar jag staden. Visst irriteras jag ofta över alla idioter som bor här, men det positiva väger över det negativa. Jag gillar staden – men jag vet inte om jag ser en framtid i den. Jag vill vara här nu, men jag vet inte om jag vill stadga mig i storstaden, i en betongdjungel, bland avgaser och trängsel och går de tio kommande åren lika fort som de tio senaste närmar jag mig fyrtioårskrisen och det... stressar mig lite.