barajagjohanna

Som ett slag i ansiktet. Så kändes det att byta lugn mot hets. I Uppsala hände det. Konduktören berättade att han fått order från polisen att köra längst bort på perrongen. »Det har varit bandyfinal, Hammarby vann och nu ska alla bajrare ta sig hem.» Jaha, tänkte jag, just ja. Sedan åkte vi långsamt in på stationen och galna grönvita människor bankade på tågets väggar och fönster, skrek om sitt SM-guld och jag började bli orolig. De menar väl inte att alla de här människorna ska åka med vårt  tåg till Stockholm?

Jodå. På det redan överfulla tåget som saknade en vagn klampade galet många Hammarbyfans på. De stod i gångarna med sina ölburkar, hoppade upp och ner så att hela vagnen skakade, ett barn blev rädd och började gråta. Vagnen började stinka alkohol och snus, värmen steg och där satt jag och kämpade för att inte få panik. Tåget försenades från Uppsala och ännu mer från Arlanda eftersom människor hade svårt att komma i och ur vagnarna. På Stockholms central kryllade det av poliser, tunnelbanan var lika full som passagerarna och trängseln liknade rusningstid. På Slussen smällde ett skott.

Home sweet home.