barajagjohanna

Folk har bråttom. Så bråttom att de bara bryr sig om sig själva. Den där kvinnan förra veckan hade så bråttom att hon troligen inte ens märkte att hon höll på att svinga sin tunga ryggsäck rakt i mitt ansikte. Många bryr sig inte om att låta sina medmänniskor bli varse om att de vill komma förbi, utan använder sina vassa armbågar som vapen. Folk har så bråttom att de inte hinner be om ursäkt. De har så bråttom att de blir otrevliga.

I början log jag inombords åt alla sammanbitna miner på tunnelbanan. Jag log åt folk som skulle först av, först på, först upp i rulltrappan. Jag log och skakade på huvudet åt att alla envisades med att komma ner för trapporna – samtidigt. Jag log åt att de inte förstod att de bara orsakade kaos. Stopp. Irritation.

Numera har jag också bråttom. Men inte så bråttom att jag inte hinner be om ursäkt om jag råkar krocka med någon. Jag brukar alltid le och tacka när jag får komma förbi och sätta mig på ett ledigt säte. För jag är övertygad om att det inte bara är människan jag tackar eller ber om ursäkt som blir gladare – jag själv mår också bättre av att vara trevlig. Och för att det är vanligt hyfs. Många stockholmare verkar dock inte ha förstått det ännu. Därför blev jag alldeles paff när en man som trampade mig på foten på tunnelbanan vände sig om med en ärligt beklagande blick och bad om ursäkt. Min stortå gjorde ont. Ändå var det nästan ett nöje att bli trampad på.