Sol som påminner om vintern som försvinner
Men jag får ångest.
Kanske för att en sådan här dag är som gjord för snowboardåkning och jag inte har någon möjlighet till det. Kanske för att jag helst av allt skulle vilja vara i Falun och sitta vid båthusets vägg och blunda mot solen. Kanske för att jag som vanlligt inte är färdig med vintern förrän jag fått spendera minst en dag i backen. Kanske för att jag helt enkelt kan bli så här när vintern börjar gå mot sitt slut. Ångesten kommer nog också från att jag inte vet vad jag ska göra med dagen. Sambon jobbar natt och jag är rastlös och kan inte riktigt komma överens med mig själv. Borde jag ha egentid eller är det bara bullshit? Det är ju lördag...
Dagens telefonsvarare
När jag hörde det där blev jag så ställd att jag ringde en annan person i stället.
Vinterliv dag 2
Oliver – OS-hopp 2030?
Spontan (och sen) säsongspremiär för snowboardåkningen!
Vinterliv dag 1
Svägerskan och jag har precis försökt bygga en snötunnel – som rasade över svägerskan.
Efter bygge och ras ser man lätt ut som snögubbar.
Takskottning på g!
Från en sorts vinter till en annan
Jag älskar snön. Och jag älskar att jag i eftermiddag lämnar Stockholm för Dalarna, där människor inte klagar på snöfall och där vinter innebär annat än kaos. Jag har packat ner snowboardkläderna och laddar för vinterliv.
Kaos – på grund av helt normalt vinterväder
Jag har hållit mig väldigt lugn i kaoset. Men nu är det inte roligt längre. I går tog det mig en och en halv timme att komma till jobbet, i dag tog det nästan två timmar. I går fick vi gå sista vägen till Gullmarsplan, i dag satt vi fast i en tunnel i 40 minuter. I kväll fastnade bussen i en motorvägskorsning och kom inte loss. Till slut fick vi kliva av bussen, mitt på vägen. Uppgiven tog jag mig hem till fots.
Inga ord kan beskriva hur illa det här är i ett land som Sverige och i en stad som Stockholm.
Jag orkar verkligen inte mer.
Att ta den snabbaste vägen
Välkommen till Stockholm, Sverige, Norden
Jag tar ett djupt andetag, satsar på tålamod och drar ut i de tjugo minusgraderna. Det blir en spännande morgon.
Lika bra att vänja sig vid att vara ensam?
Stockholmssnöfenomenet
Stockholm centralstation när tågen var sena i går eftermiddag.
Bussen är tio minuter sen på grund av snöflingor. Det tar fem minuter längre att ta sig fram på grund av snöflingor. Tunnelbanan är sen på grund av snöflingor och åker lite långsammare på grund av snöflingor. Alla är sena till jobbet på grund av snöflingor.
Så såg fredagsmorgonen ut. Dagen fortsatte likadant. Kraftiga förseningar och oregelbunden trafik både på tunnelbana, pendeltåg, lokalbanor och bussar. Varför? Äh, det snöade lite bara. Lite vind, lite snöflingor. I dag var det lite värre, eftersom det blåste samtidigt som temperaturen sjunkigt och snön yrde omkring. Inte särskilt skönt, men inget extremt, utan bara som det är ibland på vintern. Vissa busshållplatser drogs in och vissa tåg gick inte alls. Som tur var hann jag åka hem innan tunnelbanan brakade ihop. När jag satt på tunnelbanan utbrast en kvinna i sin telefon: »Nämen, det är ju snöstorm, jag kan ju inte åka till Tumba och hämta dig!»
Bäst att lära sig språket: Här i Stockholm kallas det snöstorm när det blåser 8 meter per sekund samtidigt som lite snöflingor singlar ner från luften. Och det är klart – vid snöstorm måste man ju förstås ha lite förståelse för att kollektivtrafiken blir lidande...
Hjälp! Det snöar! Hur tar vi oss till jobbet?
Fortsättning om stockholmssnöfenomenet följer...
Kul vardag!
Och när jag väl är färdig och vill ta det lugnt i soffan ett tag, är det för sent för att hinna softa. Sängen är visserligen lockande, men det är fritiden också.
Vägarna korsades på Gullmarsplan
De dagarna som min sambo jobbar natt träffas vi inte över huvud taget. När jag kommer hem har han precis åkt till jobbet. Jag vaknar till någon gång vid halv fem när han kommer hem, men det är allt. Att bo ihop men inte ses känns en aning märkligt.
I dag var jag på väg hem ungefär tio minuter tidigare än vanligt. När jag satt på tunnelbanan mot Gullmarsplan norrifrån, satt sambon på bussen mot Gullmarsplan söderifrån. Och där, när han hoppade av sin buss och jag precis skulle hoppa på min, möttes vi. En puss, och hejdå, vi ses om fem dagar.
Alla semlors dag
Mina smaklökar har dansat av lycka i kväll.
Vetekatten har troligen den godaste mandelmassan jag någonsin har ätit.
Ett inte helt ovanligt samtal
Jag: 26...
Man i andra änden: Oj, jaha, förlåt! Du lät så himla ung...
Först blev jag förnärmad över att han trodde att jag var tonåring.
Sedan blev jag förnärmad över hans reaktion på min ålder.
Mingel
I fem timmar har jag minglat med alla redaktioner på min våning. Anledningen för att ha fest: kinesiskt nyår. Alla var klädda i rött, vi fick gratis vin och kinamat, fortune cookies och kinapuffar. Mycket trevligt. Och nu är jag så trött att jag inte riktigt förstår hur jag ska ta mig ur sängen tidigt i morgonbitti.
Sundsvall vs Stockholm
Trots att jag inte hunnit göra annat än att ta mig mellan hemmet och jobbet, intervjua på Söder och träna på Sveavägen så är jag övertygad. Sundsvall har inget att sätta emot. Okej, de har mycket billigare bostadspriser, och visserligen har de en bättre journalistutbildning.
Men nä. Sorry Sundsvall. Inte för att jag trodde något annat, men du förlorar. Stort.
Melodifestivalen och vänner – kära återseenden
Schlagermuffins och lösgodis utökades när de fem gästerna kom:
Chips, ostbågar, nötter och ännu mer godis.
Höjdpunkten i kväll var inte Melodifestivalen – första deltävlingen var nämligen ingen höjdare. Nej, höjdpunkten var nog faktiskt gästerna. För någon vecka sedan väcktes tanken att det kunde vara roligt att träffa folk som vi inte brukar träffa. Därmed bjöd vi hem olika sköna människor som vi inte brukar umgås med (de flesta med anledning av att vi bott för långt bort) och folk som inte känner varandra. Och det var så oerhört roligt att återse mina gamla vänner läkarstudenten och juriststudenten som jag inte träffat på två-tre-fyra år.
Fler kära återseenden är inbokade. Jag är glad att jag är i Stockholm.
Lördagsmorgon hos journalistpraktikanter
Att komma från främmande vidder
»Det är så himla kallt här i Stockholm!»
Eh, nej, det är inte kallt här i Stockholm. Nollgradigt eller ett par minusgrader är inte kallt i början av februari. De två dagar jag befunnit mig i huvudstaden har jag klagat på att det är så varmt. Marken är slaskig, skorna blir fula och vare sig mössa eller ullsjal är något att rekommendera – om man inte gillar att svettas förstås.