Åh, jag är antagen...
Varje jobb är ett viktigt jobb
En fotograf har lärt mig att försöka tänka att varje jobb är ett viktigt jobb. För så är det ju. Även om jag inte intresserar mig för det jag ska bevaka, så finns det ju andra människor som tycker att det både är viktigt och intressant. Mitt första jobb i dag var ett sådant jobb som jag knappt hade behövt tänka ut frågor till innan, eftersom det var så intressant (allt var min idé). Dagens andra jobb var tvärtom – personligen kunde jag inte varit mer ointresserad. Men då gäller det att påminna sig själv igen: Varje jobb är ett viktigt jobb.
Inga mutor!
Vår lektor Å är mycket noggrann på denna punkt. Några undantag finns knappast.
När en fotograf och jag i förmiddags var på besök hos en kvinna för att göra en intervju blev vi bjudna på rabarberpaj, vaniljsås, kaffe och saft. Jag är ganska övertygad över att lektor Å skulle likställa detta med kaffe och bulle. Ändå blev jag lite full i skratt - och kunde inte låta bli att äta med eftertänksamhet.
Under morgonmötet kom veckans bästa
Nyhetschefen: Ja, just ja, ingen jobbar på midsommarafton. Ni har fått mail om det. Schemat var fel.
Bergochdalbanejobb
På samma villkor som de andra
Under morgonbönen (det betyder morgonmöte för er som inte är journalistiskt insatta) i morse var vi en nyhetschef, en kriminalreporter, två allmänreportrar (jag var en av dem) och en fotograf. Både kriminalreportern och den andra allmänreportern hade saker att göra, så det var jag som fick ta jobben. Ja, hoppsan, jag praktiserar visst inte på tidningen längre. Jag jobbar där på samma villkor som de andra. Det blir dock egentligen inte är så stor skillnad mot praktiken. Skillnaden är mest att mina artiklar inte läses igenom innan de går i tryck, vilket är lite läskigt. Men den största skillnaden är förstås att jag får lön för slitet. Det är bra.
I morgon är första dagen på min jobbsommar
Slut för i år, tack för i år.
Katastrofuppsatsen skulle ju bara vara en metafor...
Det som kom efteråt var dock mindre kul. Betyget. Vi har kämpat i onödan och jag är så jävla arg. Vi klarade oss med en ynka poäng från att bli underkända. Under några sekunder trodde jag att examinatorn förväxlat vår uppsats med någon annans. Jag är bara ett stort frågetecken. Ingen av oss visste om vi skulle skratta eller gråta när vi lämnade skolan i dag. Det hela känns nämligen så oerhört märkligt. Betyget kan egentligen kvitta, men vi har faktiskt, trots kritiken (vilken vi förstår), gjort en väl genomförd uppsats! Och bara vetskapen om att det finns grupper som har fått ett högre betyg, men har både ett sämre språk och sämre innehåll än vi och knappt tagit seriöst på detta över huvud taget, gör mig vansinnig.
Men det som gör mig mest arg är att vi har jobbat så hårt. B-uppsatsen är faktiskt det som vi har arbetat mest med under hela året. Och jag har varit på väg att gå under av stress, helt i onödan. Nu inser vi att vi med en annan idé hade kunnat göra en halvdan uppsats på en vecka, gjort något roligare av resten av vår tid och ändå fått samma betyg som nu. Det känns så fruktansvärt surt.
Halleluja!
Herregud, det är slut på uppsatsskrivandet!
...ljuset i tunneln...
Sedan får jag vara ledig i nio dagar.
Även kallad Kändisreportern
Jo, det stämmer, det ni ser på bilden. Fredrik Wikingsson ringde mig från New York i gårkväll. Vi hade avtalat tid i förrgår, men han svarade inte. Jag ringde minst 30 gånger på två dagar. När jag äntligen fick tag på honom tidigare i gårkväll sa han »jävlar vad du har ringt mig, du!» men bad också artigt om ursäkt för att han inte svarat. Att vara progamledare och småbarnspappa i New York är tydligt hektiskt.
Men han satt i möte och bad om att få ringa upp efter en halvtimme. Det tog fyrtiofem minuter och samtalet bröts efter sju minuter. Ett sms om med orden "Laddade ur. Sorry som fan. Ring på detta nr. Wikingsson" kom efter ytterligare fyrtio minuter. Men då var det natt i Sverige, så jag såg det först i morse. Men han ringde upp i dag igen för att avsluta intervjun. Och vi började prata B-uppsats och utbildning och jag fick en väldigt positiv bild av honom.
Det här med att jag intervjuar kända personer började under en redaktionsövning i skolan då jag försökte få tag på schlagerartister. Det blev Caroline af Ugglas och det blev Christer Björkman och klasskompisarna började kalla mig för Kändisreportern. Hur hände detta? Jag som inte ens är kändiskåt eller än mindre har koll på kända människor. Men jag tycker att det är skitroligt. Det är väldigt intressant att få en egen bild av dem som man bara sett på TV och i tidningar och som många andra bara har fördomar om. Och sedan kan jag ju inte förneka att det är lite småroligt att ha Lasse Lindhs, Blondinbellas, Susie Päivärintas och Fredrik Wikingssons privata telefonnummer i mobilen... eller att jag har blivit nöjesredaktör på Kåridåren. Yay!
Röda dagar existerar inte just nu
Whatever. Det är heltidsjobb i dag också.
Fullspäckad sommar - men inte av semesteraktiviteter
(Att jag bara är ledig drygt en vecka på hela sommaren är en annan sak.)
Det är nog tur att det är mina vänner jag jobbar med
Önskas: semester
Efter sju dagar i rad på skolan är jag less. Less på bristen på lediga dagar. Nästa helg tänker jag inte sätta min fot innanför universitetets dörrar. Men först: ytterligare fem heldagar där...
Att pröva vetenskapligt
Men B-uppsats är inte särskilt uppmuntrande. Alls.
Snacka om samspelta
Vi satt i olika salar och skrev tenta, så vi hade ingen koll på varandra. Men när jag närmade mig glasdörren i min sal, såg jag hur mr T närmade sig glasdörren i sin sal. I exakt samma ögonblick kom vi ut från tentasalarna mittemot varandra. Coolt.
Fika är motivation
När fröken Siljan och jag tentapluggar, så innebär det att äta lika mycket (om inte mer) som vi pluggar. Vi trivs bäst på Barista där vi kan smälla i oss halloumisallader och halloumimackor och där vi kan äta fikabröd till efterrätt, och där vi får vaniljlatte på köpet och en tablettask för att vi är stammisar.
Nej, vi är uppenbarligen inga typiska studenter som sitter på biblioteket eller håller sig hemma och äter nudlar till lunch med näsan tryckt i boken. Vi äter hundrakronorsfika och försöker förhöra varandra med mat i munnen istället.
Jag får de akademiska metodbegreppen förklarade för mig.