Knappt två dygn till deadline...

...och här är det »oroväckande lugnt», säger en av lärarna.
Effektivitet under fjortontimmarsdagar är troligen förklaringen, menar jag.

Så här ser vi ut på webben.

En bra dag, av någon konstig anledning

Fjorton timmar i skolan och jag är inte ens särskilt negativ. Nu går jag hem och sover.

Bättre på att prioritera mig själv, kanske?

Jag har inte läst en enda skönlitterär bok under läsåren sedan jag började plugga. Inte en enda. Jag tycker liksom inte att jag har tid. Och när jag väl skulle ha någon tid över så finns absolut inte någon ro att sätta sig ner med någon bok. Men nu, nu när vi är mitt uppe i den där veckan som innebär både kvälls- och nattjobb och som alltså är en av de tuffaste,   sätter jag mig i sängen och läser. Skönlitteratur.


Redan för ett år sedan frågade jag mig hur jag skulle hinna

En kompis och jag pratade om hur positiva vi var i våra bloggar för ett år sedan. Jag minns att jag var väldigt positiv, men var ändå tvungen att gå tillbaka och läsa. Och visst, allt var nytt och utbildningen, skolan och lärarna var fantastiska, vi hittade massor av trevliga människor att umgås med och vi stormtrivdes. Men när jag tittar på mina inlägg för ett år sedan, så läser jag faktiskt också att jag redan då frågade mig hur jag skulle hinna äta, när jag skulle hinna plugga och när jag skulle ha tid att träna. Trots att allt var så positivt, så skrev jag med en underliggande oro att mina tre kommande år knappast skulle bli lugna. Knappt tre veckor in i utbildningen skrev jag att jag vid 18-tiden just fått i mig det första målet mat för dagen och att jag kände mig stressad för att jag tvivlade på att jag skulle klara allt jag var tvungen att klara. En månad in i utbildningen trodde jag att magkatarren var på väg tillbaka.

Efter tre månader hade jag svårt att sova, blev tillsagd av nyhetschefen i en övning att »om du ser en vägg, gå inte in i den». Då skrattade jag och sa att här ska det inte gås in i någon vägg. Det fanns liksom inte på kartan.

Vad gör man av 18 lediga timmar?

Jag har redan slutat för dagen. Det enda jag har kvar att göra i dag som är skolrelaterat är lite research, men annars är jag ledig fram till tio i morgon. Vad gör man av 18 lediga timmar? Jo, man passar på att handla, tvätta, laga bra mat, ringa en vän och bara slappa i soffan - sådant som man annars inte hinner och definitivt inte kommer hinna de kommande veckorna. Ny intensiv kurs, kallas det.

Jag har valt tidningsfördjupning och det är dags att producera en bilaga som ska gå med Computer Sweden, till ungefär 100 000 läsare.
Nu ska produkten faktiskt tryckas och gå ut till massor av människor och bli läst, vilket gör det hela lite mer meningsfullt att jobba med. Men i morse var jag opeppad, trött och fick magknip av att höra »skarpt läge», »deadline», »färdiga knäck», »nattjobb» och jag mådde illa och kände att fem veckors semester hade suttit bra mycket bättre än en fem veckors praktisk intensiv kurs (en tenta på det också, såklart). Just nu känner jag mig dock lite lugnare - det kan nog till och med bli roligt, det här. Bortsett från den tjatiga, efterhängsna, tröttsamma och hatade stressen, förstås.

Som vanligt ingen aning om det räcker

Klockan var halv tio i går kväll när jag plötsligt blev lite apatisk. Låg i fosterställningen i sängen och stirrade rakt fram. Bredvid mig låg böcker, gamla tentor och överstrykningspennor och påminde mig om att jag borde plugga, att jag borde lära mig mer om förvaltningsberättelser och kommanditbolag (trots att jag inte ska bli ekonom). Men jag var tom. Någon koncentrationsförmåga fanns inte och jag förmådde inte plocka upp någon bok. Sedan sa den kloke mr T att jag inte behöver något annat än att sova. När han tvingat in mig i badrummet, satt tandborsten i min hand och tvingat mig att borsta tänderna, så la jag mig i sängen och däckade.

Jag var inte riktigt lika tom när jag satte mig i tentasalen i morse. Bara näst intill. Och som vanligt har jag ingen aning om mina svar räcker till att bli godkänd, men jag hoppas det.

"Skitbra redigering"

Det var vad vår redigeringskunnige examinator sa till oss nyss. Det känns på ren svenska jävligt bra med tanke på att varken fröken Siljan, jag eller fotografen har gått någon redigeringskurs. Visst, jag har inte stenkoll på hur man praktiskt gör i programmet, men jag kan åtminstone se vad som ser bra och mindre bra ut.

Nu lämnar vi samarbetet med fotografen, och skakar hand. Hans ord:
»Det har varit ett rent nöje att jobba med er. Jag har velat döda er ibland, men...»

Jag kräver övertidsersättning!

Med överstrykningspennan i högsta hugg sitter jag här och inser att nu är allt färdigt. Samtliga individuella uppgifter, personresearchen och grävet - och om några timmar är opponeringen över också. Halleluja, jag gjorde det! (Hur? Jag har ingen aning.) Med två dagar kvar till tenta är det alltså tentaplugg som återstår. Jag börjar till och med tycka att vissa grejer är intressanta, vilket gör att jag det känns tråkigt att jag inte hunnit börja läsa böckerna tidigare. Arbetsbördan har ju varit näst intill orimlig - men hela tiden tänker jag att nästa kurs måste bli lättare. I vårt kurs-PM för nästa kurs står det dock att vi särskilt de två första veckorna måste räkna med mer än heltid och att kvälls- och nattjobb förekommer...

Och nu undrar jag: är det egentligen tillåtet att göra så? Till skillnad från många andra heltidsutbildningar, så är  journalistutbildningen verkligen på heltid. Jag kan ta att det kräver heltidsstudier, det är egentligen inte mer än rätt eftersom det är det jag får bidrag för. Men mer  än heltid? Det känns inte riktigt okej. Särskilt inte eftersom vi som studenter inte får någon övertidsersättning för vårt arbete...

Bild


Blod, svett och tårar

Eller snarare bråk, frustration och tårar. Men snart är kursjäveln slut.

Jag trodde vi läste en heltidsutbildning


Om den här kursen vi läser nu har jag en stark åsikt: det är för mycket. Vi ska göra ett stort gräv i grupp, som det inte bara ska skrivas artiklar och fotograferas bilder till, utan som också ska redigeras på max två uppslag. Vi ska också göra ett persongräv i grupp. Dessutom ska vi gå på en rättegång och skriva en artikel om detta. Vi ska även skriva en besöksredovisning från tingsrätten. Vi ska också besöka en myndighet och skriva en artikel utifrån ett ärende i deras diarium. Dessutom ska vi förstås skriva en besöksredovisning även från myndigheten. Under den femte och sista kursveckan, vilken är nästa, ska det dessutom opponeras på grävet.

Allt det här hade ju räckt lång väg för att sysselsätta oss på heltid.

Men på allt det här är det förstås en tenta också. För detta är ju en akademisk utbildning  och vi måste ju bevisa vår kunskap - som om det inte räcker genom alla andra uppgifter. Jag har inte ens införskaffat mig all kurslitteratur, men de fyra böckerna på bilden som jag har är fortfarande i princip oöppnade. Tentan är om en vecka. Fram till dess ska jag, förutom att försöka läsa böckerna och trycka in något i min överbelastade hjärna, bara bli färdig med allt annat jag rabblade...


Som i en film.

Från nio till fem har jag suttit på rättegång och iakttagit, lyssnat och antecknat. Det hela var oerhört spännande. Innan förhandlingarna började i morse träffade jag min gamla kollega kriminalreportern, vilket var mycket trevligt. För det första skulle han på samma rättegång som oss och då förstod vi att det nog var något av värde i alla fall, och för det andra fick fröken Siljan och jag en chans att fråga honom hur saker och ting funkar. För är det någon som kan kriminaljournalistik, så är det han. Att det var något av värde, förresten, det märkte vi också när vi räknade poliser i rättsalen. Sex stycken. Plus åtta kriminalvårdare...

Mitt i slutpläderingarna hände något som fick mig att tro att jag var med i en film och jag såg kvällstidningsrubriker framför ögonen. Plötsligt kom nämligen en offentlig break up från den tilltalade frugan, som inte kunde sluta snyfta. När hennes man, en av de andra tilltalade, fördes ut ropade han över hela rättsalen »Ha det så bra! Jag älskar dig i alla fall!» och mitt hjärta krossades.

Kill your darlings fungerar bäst när det inte är personligt

Jag skriver om stress bland studenter till nästa nummer av Kåridåren. Det var mitt förslag, men jag ville helst inte ta på mig det själv - jag är liksom för personligt involverad i ämnet. Däremot tyckte "alla andra" att jag skulle göra det. Så nu sitter jag här med ett gäng intervjuer och tips och råd från kurator och stressdoktor och jag skriver och skriver och skriver och förstår inte hur jag någonsin ska kunna sluta. Det var det här jag förutspådde: jag är för personligt involverad och här sitter jag nu och känner igen mig i allt jag skriver och tycker förstås att precis allt är jätteviktigt för alla att veta och har ingen lust att ta bort något alls. Kommer någon och säger att "det här är inte viktigt" kommer jag aldrig att hålla med...

De här kvällarna är sällsynta

När det är heltid i skolan som gäller samtidigt som exempelvis Kåridåren och insparken tar tid, finns det inte många timmar kvar till att ta det lugnt på. Och ta det lite lugnt är som bekant precis vad jag behöver.

Pubrunda är kul, men inte när man går i skolan 8.15-17 dagen efter och dessutom behöver en ledig hemmakväll. Medan T jobbar på kåren och några av mina vänner samt våra fadderbarn går på pubrunda, så är jag alltså hemma och gör just vad jag behöver - tar det lugnt. Nu ska jag bara göra mat och matlåda samt dammsuga lägenheten och när det är klart, då ska me, myself and I göra ingenting (läs: skriva rent anteckningar från föreläsningar samt kanske göra något annat nyttigt, men jag är åtminstone hemma).


Samma inställning is the shit

Fröken Siljan och jag har precis hittat vår tredje gruppkamrat till kursen i grävande journalistik som rivstartade i dag. Vår tredje gruppmedlem är en fotograf som verkar ha precis samma inställning som vi.

Ingen av oss har gjort någon av uppgifterna som vi blev tilldelade över sommaren.
Ingen av oss har någon idé och orkar inte gräva fram någon, utan lever på tesen att det löser sig.
Ingen av oss behöver få högsta betyg, utan tycker att det räcker med att göra det vi måste.

Det löser sig nog.

Inte redo

Jag packar. För att åka tillbaka till Sundsvall efter tre månader därifrån.

För ett år sedan var jag oerhört förväntansfull och peppad. Första året på journalistprogrammet. Wow.

I dag, inför andra året, har jag en helt annan känsla. Året som varit, tillsammans med året av kreativt skrivande dessförinnan, har troligen varit mina bästa två år - fantastiskt utvecklande. Men det senaste halvåret har också varit de månader som tagit mig dit jag är i dag.
Utmattad.

Att komma tillbaka till Sundsvall ska bli härligt. Härligt för att få bo i min egen lägenhet bland mina egna saker, att få ha min T nära mig och att få träffa vänner. Men att komma tillbaka till Sundsvall ska också bli jobbigt. Jobbigt för att jag känner mig långtifrån redo för att återgå till en fullspäckad vardag där höga krav och måsten, schemalagda föreläsningar, kurslitteraturläsning och tentaångest styr mina dagar.

Ingen extrakurs

Jag har glömt att tacka ja till skriva-för-barn-kursen som jag eventuellt tänkte läsa på distans under hösten, parallellt med mina vanliga studier. Detta innebär att jag nu är struken, upptäckte jag precis. Det var nog lika bra.


Snart har jag plötslig semester

Det är med vemod som jag i kväll lämnar redaktionen för den här sommaren.
Jag vet att jag gör rätt. Ändå tar det emot.

Skolan får mig på dåligt humör

Jag är inte redo att börja skolan igen. Jag är inte ens redo att tänka på skolan. Det gör att mitt humör sjunker till botten. Andras skollängtan provocerar mig och jag får dåliga vibbar av press, stress, otillräcklighet och till och med av Sundsvall. Det är fan långt till den 31 augusti, så om alla bara pratar om något annat tills dess, vore jag tacksam. Tack.

»Det är lugnt.»

Hoppsan, det var visst inte bara i Falun och Borlänge jag var ensam reporter i kväll, utan i hela länet. Men det gick bra. Det var lugnt, och länspolisen verkade extremt trött på mig när hon för tredje gången gången på fem timmar fick upprepa den frasen för mig. »Det är lugnt.»

Nu hoppas jag bara att resten av veckan fortskrider i samma lugna tempo.

Ett utslitet ord

En kopp te och nybakat bröd. Och så en bok. Om stress. Jag fick den av någon som ser. Ingen höjer på ögonbrynen va? Stressad är ju var och varannan människa, stressad är man när man har lite bråttom iväg på morgonen eller när det en vecka är lite för mycket att tänka på, va? Stressad verkar vara ett utslitet ord. Nåja, jag försöker ta djupa andetag och ha en lugn och avslappnad kväll med mitt svartvinbärste och mammas nybakade bröd. Men lite smånervös måste jag säga att jag är. I morgon börjar min första vecka som ensam kvällsreporter, ansvarig för Falun och  Borlänge. Gode Gud, gör så att det inte händer något stort.

Tidigare inlägg Nyare inlägg