Knappt två dygn till deadline...
Effektivitet under fjortontimmarsdagar är troligen förklaringen, menar jag.
Så här ser vi ut på webben.
En bra dag, av någon konstig anledning
Bättre på att prioritera mig själv, kanske?
Jag har inte läst en enda skönlitterär bok under läsåren sedan jag började plugga. Inte en enda. Jag tycker liksom inte att jag har tid. Och när jag väl skulle ha någon tid över så finns absolut inte någon ro att sätta sig ner med någon bok. Men nu, nu när vi är mitt uppe i den där veckan som innebär både kvälls- och nattjobb och som alltså är en av de tuffaste, då sätter jag mig i sängen och läser. Skönlitteratur.
Redan för ett år sedan frågade jag mig hur jag skulle hinna
Efter tre månader hade jag svårt att sova, blev tillsagd av nyhetschefen i en övning att »om du ser en vägg, gå inte in i den». Då skrattade jag och sa att här ska det inte gås in i någon vägg. Det fanns liksom inte på kartan.
Vad gör man av 18 lediga timmar?
Jag har valt tidningsfördjupning och det är dags att producera en bilaga som ska gå med Computer Sweden, till ungefär 100 000 läsare. Nu ska produkten faktiskt tryckas och gå ut till massor av människor och bli läst, vilket gör det hela lite mer meningsfullt att jobba med. Men i morse var jag opeppad, trött och fick magknip av att höra »skarpt läge», »deadline», »färdiga knäck», »nattjobb» och jag mådde illa och kände att fem veckors semester hade suttit bra mycket bättre än en fem veckors praktisk intensiv kurs (en tenta på det också, såklart). Just nu känner jag mig dock lite lugnare - det kan nog till och med bli roligt, det här. Bortsett från den tjatiga, efterhängsna, tröttsamma och hatade stressen, förstås.
Som vanligt ingen aning om det räcker
Jag var inte riktigt lika tom när jag satte mig i tentasalen i morse. Bara näst intill. Och som vanligt har jag ingen aning om mina svar räcker till att bli godkänd, men jag hoppas det.
"Skitbra redigering"
Nu lämnar vi samarbetet med fotografen, och skakar hand. Hans ord:
»Det har varit ett rent nöje att jobba med er. Jag har velat döda er ibland, men...»
Jag kräver övertidsersättning!
Med överstrykningspennan i högsta hugg sitter jag här och inser att nu är allt färdigt. Samtliga individuella uppgifter, personresearchen och grävet - och om några timmar är opponeringen över också. Halleluja, jag gjorde det! (Hur? Jag har ingen aning.) Med två dagar kvar till tenta är det alltså tentaplugg som återstår. Jag börjar till och med tycka att vissa grejer är intressanta, vilket gör att jag det känns tråkigt att jag inte hunnit börja läsa böckerna tidigare. Arbetsbördan har ju varit näst intill orimlig - men hela tiden tänker jag att nästa kurs måste bli lättare. I vårt kurs-PM för nästa kurs står det dock att vi särskilt de två första veckorna måste räkna med mer än heltid och att kvälls- och nattjobb förekommer...
Och nu undrar jag: är det egentligen tillåtet att göra så? Till skillnad från många andra heltidsutbildningar, så är journalistutbildningen verkligen på heltid. Jag kan ta att det kräver heltidsstudier, det är egentligen inte mer än rätt eftersom det är det jag får bidrag för. Men mer än heltid? Det känns inte riktigt okej. Särskilt inte eftersom vi som studenter inte får någon övertidsersättning för vårt arbete...
Bild
Blod, svett och tårar
Jag trodde vi läste en heltidsutbildning
Om den här kursen vi läser nu har jag en stark åsikt: det är för mycket. Vi ska göra ett stort gräv i grupp, som det inte bara ska skrivas artiklar och fotograferas bilder till, utan som också ska redigeras på max två uppslag. Vi ska också göra ett persongräv i grupp. Dessutom ska vi gå på en rättegång och skriva en artikel om detta. Vi ska även skriva en besöksredovisning från tingsrätten. Vi ska också besöka en myndighet och skriva en artikel utifrån ett ärende i deras diarium. Dessutom ska vi förstås skriva en besöksredovisning även från myndigheten. Under den femte och sista kursveckan, vilken är nästa, ska det dessutom opponeras på grävet.
Allt det här hade ju räckt lång väg för att sysselsätta oss på heltid.
Men på allt det här är det förstås en tenta också. För detta är ju en akademisk utbildning och vi måste ju bevisa vår kunskap - som om det inte räcker genom alla andra uppgifter. Jag har inte ens införskaffat mig all kurslitteratur, men de fyra böckerna på bilden som jag har är fortfarande i princip oöppnade. Tentan är om en vecka. Fram till dess ska jag, förutom att försöka läsa böckerna och trycka in något i min överbelastade hjärna, bara bli färdig med allt annat jag rabblade...
Som i en film.
Mitt i slutpläderingarna hände något som fick mig att tro att jag var med i en film och jag såg kvällstidningsrubriker framför ögonen. Plötsligt kom nämligen en offentlig break up från den tilltalade frugan, som inte kunde sluta snyfta. När hennes man, en av de andra tilltalade, fördes ut ropade han över hela rättsalen »Ha det så bra! Jag älskar dig i alla fall!» och mitt hjärta krossades.
Kill your darlings fungerar bäst när det inte är personligt
De här kvällarna är sällsynta
När det är heltid i skolan som gäller samtidigt som exempelvis Kåridåren och insparken tar tid, finns det inte många timmar kvar till att ta det lugnt på. Och ta det lite lugnt är som bekant precis vad jag behöver.
Pubrunda är kul, men inte när man går i skolan 8.15-17 dagen efter och dessutom behöver en ledig hemmakväll. Medan T jobbar på kåren och några av mina vänner samt våra fadderbarn går på pubrunda, så är jag alltså hemma och gör just vad jag behöver - tar det lugnt. Nu ska jag bara göra mat och matlåda samt dammsuga lägenheten och när det är klart, då ska me, myself and I göra ingenting (läs: skriva rent anteckningar från föreläsningar samt kanske göra något annat nyttigt, men jag är åtminstone hemma).
Samma inställning is the shit
Ingen av oss har gjort någon av uppgifterna som vi blev tilldelade över sommaren.
Ingen av oss har någon idé och orkar inte gräva fram någon, utan lever på tesen att det löser sig.
Ingen av oss behöver få högsta betyg, utan tycker att det räcker med att göra det vi måste.
Det löser sig nog.
Inte redo
För ett år sedan var jag oerhört förväntansfull och peppad. Första året på journalistprogrammet. Wow.
I dag, inför andra året, har jag en helt annan känsla. Året som varit, tillsammans med året av kreativt skrivande dessförinnan, har troligen varit mina bästa två år - fantastiskt utvecklande. Men det senaste halvåret har också varit de månader som tagit mig dit jag är i dag. Utmattad.
Att komma tillbaka till Sundsvall ska bli härligt. Härligt för att få bo i min egen lägenhet bland mina egna saker, att få ha min T nära mig och att få träffa vänner. Men att komma tillbaka till Sundsvall ska också bli jobbigt. Jobbigt för att jag känner mig långtifrån redo för att återgå till en fullspäckad vardag där höga krav och måsten, schemalagda föreläsningar, kurslitteraturläsning och tentaångest styr mina dagar.
Ingen extrakurs
Jag har glömt att tacka ja till skriva-för-barn-kursen som jag eventuellt tänkte läsa på distans under hösten, parallellt med mina vanliga studier. Detta innebär att jag nu är struken, upptäckte jag precis. Det var nog lika bra.
Snart har jag plötslig semester
Jag vet att jag gör rätt. Ändå tar det emot.
Skolan får mig på dåligt humör
»Det är lugnt.»
Nu hoppas jag bara att resten av veckan fortskrider i samma lugna tempo.