Beroende av vad som kan vara ens mardröm – telefonen
Jag på jobbet.
Vissa dagar är bättre än andra. I dag har inte varit en sådan. Tvärtom har det varit en ganska tung dag. Dels har jag inte varit ett dugg pigg efter gårdagens mingel och dels har jag suttit fast på grund av rektorer som inte vill svara i sin telefon. Sådana här dagar är verkligen de värsta dagarna som reporter – när signalerna bara går utan att någon svarar, när man pratar in på telefonsvararen utan att någon återkommer, när folk är på möte och inte återkommer den tiden de meddelat och när folk inte ringer tillbaka fast de lovat. Puh!
En morgondag med flyt. Det är vad jag hoppas på nu.
Kändisreporter var det va?
Och för övrigt har jag i dag via webben diskuterat Melodifestivalen med läsare.
Som sagt, ibland har man ett skönt jobb.
Medieskillnaden på landsort och huvudstad
Jag letar med blicken. Var är det? Är jag rätt? Ja, det ska vara den här adressen. En man i kostym möter mig. Hej, är du från XX? Ja. Välkommen. Tack. Jag visas in i ett rum, som är alldeles för stort för de få människor som samlas – han som håller i presskonferensen och så jag. Snart kommer också en reporter från konkurrenten. Så, då börjar vi. Väldigt personligt och direkt. Vi ställer ett par frågor och presskonferensen pågår i en halvtimme.
Presskonferens i Stockholm:
Så fort jag kommer innanför portarna ser jag var jag ska. Representanter från organisationen har namnskyltar och står nere vid rulltrapporna. Jag åker upp. Vi är flera som åker upp. Fyra våningar. Var presskonferensen är syns direkt. Massor av folk har samlats i ett rum. Några kvinnor visar att vi kan ta kaffe, te och smörgåsar. Här finns kända ansikten och jag presenteras för några. Många stolar är uppställda. Min kollega och jag tar plats. Och rummet fylls på. Talarna är säkert sju stycken och åskådarna är ett femtiotal reportrar, fotografer och politiker. Det blir lite diskussion och presskonferensen pågår i två timmar.
Hur man INTE ska göra
PMS (pluggmotiverad störning)
Det är alltså veckan kring tenta vi snackar om här, inget annat.
Lägesrapport: Korvstoppning
Jag vaknade av ett hårt "pang!" – boken föll i golvet
Förlåt, fick jag er att somna nu också?
Insikt: om ett år är det jag som bestämmer
Om ett år kan jag ta ut min examen om jag vill. Här om dagen slog det mig.
Om bara ett år kan jag välja om jag är klar eller inte. Antingen fortsätter jag med en kurs som jag själv bestämmer vilken det är och var jag vill läsa den, eller så tar jag ut min examen och lämnar journalistprogrammet bakom mig. Valet är mitt om bara ett år.
Detta är vad jag borde ta tag i på lediga stunder
En av böckerna ger till råga på allt inte ett jätteseriöst intryck...
Disciplin. Lust. Motivation. Ork. I samma stund som vi började med terminens sista kurs sprang allt det man behöver för att plugga och gömde sig. Inte blir det lättare när jag befinner mig i Falun. Här får jag sällan motivation till att läsa och vad som återstår på den här kursen är en tenta, vilket innebär just läsning. Pappershögarna på bilden är nog bara hälften av olika dokument vi ska ta del av. Men jag gör nog som jag brukar för att orka - prioriterar det som känns viktigt och skummar resten om jag hinner och orkar. Frågan är bara hur jag ska hitta den där disciplinen, lusten, motivationen och orken för att inte bara ta igenom böckerna, utan också lära mig något?
Så, vad har vi lärt oss den här veckan?
Jo, bland annat har vi genom erfarenhet lärt oss att lärare twittrar samtidigt som de föreläser. Veckans föreläsningar har spretat, minst sagt. Det har handlat om allt från Europaparlamentet till Zlatan och bildteorier. Men det allra viktigaste fick vi nog lära oss av hon som praktiserade på Nöjesbladet förra våren, nämligen att:
- kändisar också bajsar.
- kändisar är vanliga människor. Nästan. De bajsar ju i alla fall.
- det finns olika kategorier av kändisar. Gemensamt för dem är att alla bajsar.
- vissa kändisar är elaka och har en nedvärderande framtoning. Men observera: de bajsar, dem också!
- man bör vara sig själv när man intervjuar kändisar. Alla bajsar liksom ändå.
Tio timmar till tenta
Spontanshopping och spontanpizza. Mellan de aktiviteterna har vi repeterat så mycket att vi alldeles nyss sluddrade fram förkortningar och för utomstående obegripliga fraser. »Ja, men det är ju det där med tassarna» och »kan vi krossa epan?» eller »orkar vi gå igenom fofos lips igen?». Hur som helst blir plugg roligare om man är flera. Och tröttare om man väljer pizza till middag...
Tenta klockan åtta på morgonen. Igen. Det är inte okej. Men det bästa är att jag har helledig helg från ungefär klockan tio i morgon. Det känns däremot helt okej.
Tentavecka dag 3. Två dagar kvar.
Med tentaveckan kommer mitt svängiga humör. Det är som att trycka på en knapp och mitt dåliga humör är framme. Jag gör i alla fall mitt bästa för att kämpa emot - och den här gången har det, peppar peppar, gått riktigt bra. För det första är jag ovanligt förberedd för tentan. Och det säger jag trots att jag bara har läst en och en halv av fyra böcker. För det andra försöker jag göra plugget roligare. Mina anteckningar och överstrykningar i böckerna är extremt färgglada - för att plugget ser roligt ut på pappret betyder massor för att jag ska bli motiverad.Motiverad blir jag också av omgivningen. I går försökte mannen, svägerskan, lilla fröken L, fröken Värmland och jag peppa oss själva genom att befinna oss på ett julpyntat Evolet. Samtidigt som vi åt goda fajitas och tacotallrikar försökte vi slå in saker i våra hjärnor. Och i dag började jag dagen med att träna, vilket troligen gjorde susen. För därefter drog mannen och jag till svägerskan och åt godis samtidigt som vi hjälptes åt med pluggandet. Då upptäckte jag att det nog finns lite kunskap någonstans där bak i hjärnan... Det gör faktiskt mig peppad för att kämpa med sista rycket i morgon.
Att strunta i vad som ser bra ut
Politisk kommunikation med vaniljhjärta är faktiskt inte så dumt.
Jag vet inte varför jag plötsligt tänker positivt eller hur det kommer sig att jag ser ljust på ett PM som jag normalt skulle tycka var extremt jobbigt. Kanske har det att göra med självkänslajobbet som jag tagit upp igen. Att jag för första gången på länge (eller någonsin?) har börjat i tid med kurslitteraturen gör nog sitt också. Dessutom kan det ha att göra med att jag inte längre engagerar mig i studenttidningen vid sidan om skolan, inte längre sitter med i någon styrelse och inte läser någon extrakurs. Det är faktiskt helt galet skönt att strunta i vad som ser bra ut utåt.
Att lyssna till vad jag vill och säga nej till annat är nog något av det bästa jag gjort.
Önskan om att få saker och ting förklarade mer konkret
I ett försök att tänka positivt gör jag som på bilden: väljer att inte tro på det negativa. Men det är svårt ibland. Stundtals tycker jag faktiskt att det är ganska intressant att läsa om politisk kommunikation, vilket förvånar mig. Men sedan kommer jag till en punkt där allt bli så där hopplöst igen - jag förstår inte!
Problemet med en sådan här teoretisk kurs är att saker och ting i princip aldrig konkretiseras. Jag blir arg och frustrerad över att jag inte förstår hur jag ska kunna förklara vilken medieideologi och vilken demokratisyn som gömmer sig bakom en debattartikel när jag inte förstår ideologierna och modellerna. Ibland undrar jag om det är jag som är dum. Men när jag får höra något utan att det sätts i sin kontext, så har jag väldigt svårt att lära mig. Jag skulle kunna nöta in något och lära mig det ordagrannt, men förklara det skulle bli svårare - eftersom jag inte får någon förståelse. Och det är väl förståelsen man borde eftersträva?
Fröken Siljan sa här om dagen att jag lät så himla positiv över uppgiften vi ska göra till morgondagens seminarium, så jag försöker fortsätta med det. Att inte tro på det negativa. Att försöka göra allt för att förstå.
Bild
Kreativt skrivande C och sedan journalistexamen? Jatack.
Tänk att avsluta sina studier med kreativt skrivande! Ett läsår av teori, metod, C-uppsats och valbara kurser skulle nog till och med må bra av lite kreativt skrivande. Jag ser dock redan hur hämmad jag kommer vara över att tvingas vara kreativ. Hur gör man? Hur skriver man? Jag har definitivt glömt. Natalie Goldberg är en av dem som menar att man måste hålla igång skrivandet. Man måste träna, precis som en fotbollsspelare eller en sångerska måste träna för att inte tappa formen.
Jag har tränat dåligt. Men det där året i Gävle var obeskrivligt, så jag hoppas, hoppas, hoppas på C-kursen...
Teori och praktik - två väldigt olika saker
Tidigt i morgon, närmare bestämt klockan åtta, skriver vi tenta. Igen. Vi har precis avslutat en fem veckor lång praktisk kurs där vi har gjort en bilaga som lästs av 100 000 personer och där vi tre och tre har gjort en tidningsdummy - från idé och mallar till produktion. Allt helt och hållet från scratch. Vi har alltså gjort intervjuer, skrivit artiklar, fotograferat och redigerat. Nu ska vi visa vår kunskap i det här praktiska genom att skriva en klassisk tenta utifrån litteratur som egentligen inte ens handlar om samma sak som resten av kursen.
(Konstpaus med tid för de två föregående meningarna att sjunka in.)
Jag har producerat sex texter, publicerat minst lika många bilder i vår resemagasinsdummy samt redigerat minst 20 uppslag i magasinet. Precis som i förra kursen undrar jag: har jag inte redan visat vad jag kan? Och än en gång bara skakar jag på huvudet åt det idiotiska.
Klart. Sluttjatat.
Vi kommer att bo i Stockholm i vår. Tillsammans. Knas.
Alla håller andan
Jag har ingen ro att plugga. Hur mycket jag än vill, så är det omöjligt att koppla bort tankarna helt. Särskilt när alla håller andan så fort de hör en mobiltelefon ringa. Särskilt när man nästan kan höra ljudet av huvuden som vrider sig åt det håll som en mobilsignal kommer ifrån. Särskilt när var och varannan person frågar om man har hört något.
Nej, jag har inte hört något. Nej, jag blir inte mindre stressad för att du frågar.
Jag hatar att redigera
Jag älskar säkert att redigera. Men fan, vad jag hatar att inte kunna!
Ibland är det skönt att höra att vi är förjävla bra
Normalt blir vi sågade. En av våra lärare tycker nämligen att det är bra sätt för att göra oss till bra journalister. Även om det vi gör är bra, blir vi sågade till fotknölarna. När vi får höra att något vi gjort är »hyfsat», så är det egentligen ett fantastiskt betyg. Men det gäller ju att inte höja oss till skyarna, menar denna lärare. Vi får ju inte tro att vi är något. Men i fredags fick vi höra att bilagan vi gjort var »förjävla bra» och att det var den bästa tidningen som gjorts på den här skolan. Någonsin. När någon som normalt tycker att inget duger, säger att det är »förjävla bra», ja, då är det verkligen förjävla bra! Nu och under de närmaste dagarna läser ungefär 100 000 personer vår tidning och enligt läraren som gillar att såga oss, skulle samma sorts omfattande projekt på samma korta tid och med samma grymma innehåll och utseende aldrig genomföras på någon av de andra journalistutbildningarna i Sverige.
Lite stort känns det faktiskt. Och jag försöker peppa mig med det här inför nästa projekt i den här kursen.
