Apropå sjukhus
Kärleksförklaring
Sedan såg jag något avsnitt. Och tyckte det var bra.
Sedan blev jag sjukskriven och började följa de gamla avsnitten varje dag. Och jag fastnade.
Grey's Anatomy har allt. Här finns drama, kärlek, sjukhus, humor, sex, tårar, vänskap... Det finns flera bra serier, absolut. Men jag varken skojar eller överdriver när jag säger att ingen annan serie är som Grey's Anatomy.
La vie en rose
Edith Piaf! En sångerska som jag aldrig har gillat. Som liten tyckte jag nämligen att hon hade en jobbig röst och dessutom störde jag mig på franskan - jag förstod ju inte ett ord.
Det var först när jag satt på en franskalektion i Paris för två år sedan, som jag insåg hennes storhet. Vi fick lyssna på Non, je ne regrette rien och plocka ur ord vi uppfattade. Sedan pratade vi om fraserna och försökte förstå sångens innebörd. Till slut sjöng vi sången allihopa. Några tyckte det var ganska fånigt, men själv var jag fast. Jag förstod plötsligt och insåg att det var något speciellt över den här sångerskan och hennes gripande liv.
Edith Piaf föddes i Paris, men växte upp på en bordell hos sin farmor i Normandie. Som 15-åring stod hon och sjöng på Paris gator. Över en natt blev hon stjärna, då hon upptäcktes av en direktör till en känd nattklubb nära Champs-Élysées. Edith blev känd som "La môme piaf" (den lilla sparven). Hennes liv kantades av olyckor, sjukdomar och kriser. Hon var drogberoende, hon begravde sitt enda barn som 18-åring, hennes män omkom, hon blev själv skadad i olyckor. Efter att ha förskökt komma ur sitt morfinberoende avled Edith Piaf i cancer år 1963, 48 år gammal.Bilden, som kommer från Wikipedia, visar Edith Piafs grav på kyrkogården Père-Lachaise i Paris.
Filmen om Edith Piafs liv, La Vie en Rose, som har biopremiär imorgon, ska vara väldigt bra vad jag har hört av recensionerna. Jag har sett några trailers och jag har sett ett par intervjuer med den unga och söta fransyskan Marion Cotillard som spelar Edith Piaf, och jag blir tårögd varje gång. Den här filmen ska jag se.
Fransk TV-serie
Till er som vill se en bra TV-serie och/eller gillar franska språket, vill jag tipsa om den franska dramakomedieserien Clara Sheller som går på SVT2 på lördagar klockan 19:00. Serien utspelar sig i Paris och handlar om 30-åriga Clara som längtar efter att ha en man vid sin sida. Hon jobbar för en trendig veckotidning i Paris. Där jobbar även hennes sambo och bögkompis JP, som inte vill annat än att dölja sin läggning för sina föräldrar och kollegor.
Jättekul att känna igen sig vid scener i République och Montmartre, kul att se vackra Parisvyer och att höra franskan. Det var nästan så att jag började längta till Paris ikväll. Inte för att bo på hotell och stressa runt i några dagar, utan för att bo i en lägenhet och ha en vardag, som ger så mycket mer. Äh, att bo i Paris är faktiskt egentligen inget jag suktar efter, men det är härligt att kunna få vara med i Clara Shellers vardag en timme i veckan.
Bild: SVT
Beck - Advokaten
Beckfilmerna är ju underbara. Även den senaste - Advokaten. Lillebror och jag såg den precis på dvd. Beckgänget får ett mordfall där motivet är tydligt, då den mördade är en advokat som precis ska avsluta ett uppmärksammat fall mot en multinationellt bolag.Rollerna i Beck är ju helt underbara, inte minst Gunvald (allas vår mystiskt sexige Micke Persbrandt). Men Becks dotter, grannen, den finlandssvenska kollegan... alla lika härliga. Det är ett kul gäng och man kan ju bara inte tröttna på filmerna.
På ytan är det hårt med mord och allt, men det finns en underton av omtänksamhet och lite kärlek i den här flmen, vilket är lite roligt. Rekommenderas!
Wow
Nu har jag sett den. Jag är lite efter, jag vet. Men efter många om och men har jag äntligen sett den. Så som i himmelen. Mina förväntningar var höga. Väldigt höga, faktiskt. Jag trodde att det skulle vara en film i min smak.
Det var en film helt i min smak. Helt underbar. Den berörde mig. Rakt igenom, från början till slut. Om jag grät? Från början till slut, ungefär. Och kan en film få en att gråta både av glädje och sorg, då måste den ju vara bra.
Och skådespelarna... Frida Hallgren är en av mina favoritskådespelerskor. (Jag glömmer aldrig när min dramaklass på gymnasiet åkte till Stockholms Stadsteater och såg henne tillsammans med Gunilla Röör i den fantastiska Flickan på Henriksdalsberget. Wow.)
Och Mikael Nyqvist, Helen Sjöholm, Per Moberg, Lennart Jähkel, Ingela Olsson...
Jodu, det här var lite annat mot gårdagens biobesök då jag såg Göta kanal 2. Håhåjaja. Och störande biobesökare slapp jag. Jag är nästan beredd att säga att film är bäst hemma i soffan.
Köp Aftonbladet idag
Gör du det (köper Aftonbladet), kommer du att få köpa filmen Amélie från Montmartre för bara 19 kronor. Det är världens bästa film, så det är ett alldeles ypperligt tillfälle att få den larvigt billigt.
Offside
Om du inte tycker om fotboll kan du sluta läsa nu.Det är nämligen ingen idé att man tittar på Offside om man är totalt ointresserad. För att åtminstone få ut lite av filmen behöver man nog vara någorlunda fotbollsintresserad, åtminstone lite sport-intresserad. Det är också en fördel om man har någon erfarenhet av lagsport och gemenskap. Har man det, då kan man ha roligt åt Offside!
När vi gick ut från bion sa jag »Det var egentligen inte någon bra film«, och min syster höll nog med. Hur hon överhuvudtaget stod ut vet jag inte - hon har noll intresse för fotboll och annan sport. Min fotbollsintresserade lillebror älskade filmen och sa att den var jättekul. Så rolig vet jag inte om den var, men visst skrattade man.
Skådespelarna gör ett bra jobb och höjer filmen. Fast... ska du gå på bio kanske jag ändå rekommenderar att titta på något annat. Om du vill att det ska vara värt pengarnarna alltså.
Bild: SF
Hyra gratis film
Idol-wannabes 2006
Jag förstår Idol-juryns miner, jag förstår deras frustration och jag kan faktiskt förstå att det brister ibland och de säger något elakt. Det är ju nämligen helt sanslöst hur människor kan komma på en audition och inte ha en aning om att de låter fruktansvärda. Stackarna. Nåväl, jag lyckades faktiskt fånga några schyssta ansiktsuttryck bland juryn. (Det går att klicka på bilderna.)
Missa inte Idol imorgon, för då är det från Falun och enligt vad de sa idag, så blev Falun faktiskt årets lyckträff. Ha!
Nu har jag sett den!
En ljummen studentkväll som denna gick jag på bio. Vi trodde att vi skulle bli ensamma i salongen, men det var faktiskt två ensamma kvinnor och två par som hade samma planer som vi.
Min kompis tyckte att filmen var "skitbra". Hon hade varken läst boken eller hört särskilt mycket om den eller filmen. Jag älskade boken och har i princip bara hört skit om filmen. Jag hade alltså inga höga förväntningar. Nu har jag lite svårt att bedöma filmen. "Sådär", känns mitt svar på om filmen var bra. Jag tycker dock inte att filmen är värd all den negativ kritik den har fått, men jag vet faktiskt inte om jag skulle rekommendera den vidare. Det är svårt att säga, men det känns som om man måste ha läst boken för att förstå filmen helt och hållet. Allt går ganska fort, information här, information där... (kompisen verkade dock hänga med bra) Ett plus för några oväntade upptäckter, men samtidigt kändes allt så förutsägbart, och "perfekta" slut är inte riktigt min grej.
Kul att se Audrey Tatou. Hon gjorde ett bra jobb. Det gjorde Tom Hanks också. Och ett plus för franskan, det var roligt att höra såklart.
Gulligull...
Egentligen är väl filmen som många andra romantiska komedier - gulligullig och förutsägbar. Men nånting med filmen rörde mig, så att jag låg i min soffa med tårar rullande nerför kinden. Det var längesedan jag grät till en film och det här var ju verkligen töntigt i och med att filmen inte är ett dugg rörande egentligen utan mest som alla andra. Jag kanske bara blev avundsjuk och tyckte synd om mig själv? :)
Spänd av förväntan inför premiären...
Åh, vad jag direkt ska springa och se den filmen.
Audrey Tautou är en underbar skådespelerska (och titta bara så söt hon är!), Da Vinci koden är en helt fantastiskt klockren bok och så utspelar sig ju boken/filmen i Paris! Åh, vad roligt att se det. Jag tycker dock att Tom Hanks, som spelar Robert Langdon, inte riktigt gör sig för rollen... Fast det kanske han gör, vad vet jag, jag har ju inte sett det än. Det känns visserligen konstigt överhuvudtaget att karaktärerna i boken får kända ansikten (munken Silas spelas t.ex. av Paul Bettany). Audrey Tautou är faktiskt den enda jag tyckte kändes självklar. Dagarna räknas ner till den 19 maj och jag är mycket förväntansfull...
Själv slipper jag fastna i skiten.
För övrigt känner jag redan hur samtalsämnet på jobbet, på bussen, på gymet och ja, överallt, är Big Brother. Åh, låt mig slippa! Det blir bara värre och värre och värre och värre... Jag erkänner att jag har följt Big Brother och jag har full förståelse för att man fastnar, dokusåpor är trots allt intressanta. Personligen älskar jag att se på dokusåpor där människor som aldrig träffats lever ihop. Det är spännande att se hur de fungerar i grupp och vilka roller olika människor tar på sig. Men Big Brother är för mycket, det går inte att komma ifrån. De första tre åren var det kanske lite spännande, men känns det inte lite passé nu? Variationen av olika sortes människor existerar inte och programmet går ju faktiskt ut på att människor ska ha sex och förnedras framför kameran, samtidigt som barn sitter framför TV:n med stora ögon. Jag är glad att jag inte har femman, så att jag slipper fastna i skiten. Tacka vet jag Floor Filler. Det får mig att ångra att jag för det första slutade att dansa och för det andra att jag inte tar tag i att börja igen...
