Soffan vs Ejendals Arena
Jag följer matchen så gott jag kan från soffan i min lägenhet i Sundsvall. Pappa och lillebror är som vanligt på våra platser i arenan, och även mamma har fått följa med för att ta min plats. När jag sitter här och ser klacken på TV, ser publiken, spelarna, hör underbara ramsor, ser tifo och ser människor jag känner igen, ja, då känns det. Att inte vara där. För jag kan tala om att det inte är samma sak att se allt från soffan...
(Vad det blev? 10-2)
Andra sidan, ses i kvalet? - Jajamänsan fattas bara!
Rubriken syftar på vad Leksandsklacken skrek och vad den lilla Brynäsklacken svarade. De var så inställda på att Leksingarna ropade »andra sidan är ni klara?» att svaret blev lite... fel. Humor.
Hockey igår, hockey idag, hockey imorgon. Kul att jag får se lite försäsong, eftersom det kommer att bli mindre livehockey under vintern. Men det blir för sena kvällar. Jag är så trött att jag genast måste till sängen. Datorn är tillbaka i alla fall. Dock inte helt okej. Tvärtom... Den är värre. Och jag blir så trött och vet inte vad jag ska ta mig till...
När jag inte är i Dalarna, då tar vi oss hem igen.
När Leksand inte klarade att ta sig upp till elitserien förrförra säsongen, tänkte jag tanken. När vi inte heller klarade att gå upp förra säsongen, sa jag det högt:
»Jag måste flytta.»
Min lillebror höll med. För såhär är det: på senare år har Leksand åkt lite som en jojo mellan elitserien och allsvenskan. De säsonger då vi har klarat att gå upp till elitserien igen, då har jag inte varit på plats i Leksand. Jag har nämligen inte bott i närheten. Första året som vi klarade att ta oss tillbaka till elitserien bodde jag i Uppsala och hade inte möjlighet att se särskilt många matcher. Nästa gång bodde jag i Paris. Och nu, de senaste åren, när jag har varit hemma och följt match efter match, då har vi inte lyckats. Till och med efter senaste säsongen när allt gick så himla bra, så lyckades vi inte ta oss ända hem.
Tidningarna har spekulerat i vad felet är, särskilt efter förra säsongen: Varför går inte Leksand upp när allt har gått så bra under året? Jag har hela tiden förstått... För Leksand kommer nu att spela tredje året i rad i allsvenskan - och hur många år har jag bott i Falun sedan jag kom tillbaka från Uppsala och Paris? I tre år. Det är så mitt fel!
Men kära kullor, masar, Leksingar och annat löst folk, nu drar jag mitt strå till stacken, nu jäklar, nu kommer det hända. Leksand kommer att ta sig upp, för inför säsongen 08/09 flyttar ju jag från Dalarna igen.
Långt-i-förväg-planering?
Den är aldrig hemmamatch den 16 januari. Jag som så gärna vill fira födelsedagen med en match någon gång. Kommande säsong då jag med största sannolikhet inte kommer befinna mig i Dalarna (samt skulle vilja ha fest på självaste födelsedagen eftersom den infaller på en fredag), så blir det väl säkert match på hemmaplan, tänkte jag. Och såklart det blir det!
Leksand tar emot Växjö den 16 januari 2009. Ingen höjdarmatch direkt, men jag lär kanske ändå åka hem till Dalarna och se på hockey. Ni får alltså troligen komma till Ejendals Arena och fira min 25-årsdag, okej?
Il reste, le français!
Jag gillar hockey, jag.
Jag tränade i Sverigelinne igårkväll. Fast det är blått och det står Sverige längst ner på ryggen. Ganska diskret alltså. Jag köpte det utan att ens ha sett Sverige-trycket. Jag tyckte visserligen att det blev lite roligare när det stod Sverige på det. Ni har säkert sett det på Stadium. Finns i icke-diskret gult också. Men gissa vad det pratades om på träningen? Fotbollen. Förstås! Varenda människa på jympapasset verkade vara en taggad fotbollsnörd som skulle åka hem och se på den stora matchen...
Cheeses, tagga ner...
Vi är ju syskon, min lillebror och jag
Det var rätt kul, det är ju inte ofta man svarar på sådant. Det är inte ens särskilt ofta man tänker på sådant som är så självklart.
De undrade varför det är just Leksand. Svårt att svara på, det finns ju inget annat lag, men jag berättade lite. »Det började väl med att jag som barn följde med pappa på hockey....» På frågan hur oinsatta ser på att hockeyn är en sådan stor del av mig svarade jag »nörd». Det där med hur jag håller mig uppdaterad och hur stor tid jag ägnar åt att läsa om laget var inget jag hade reflekterat över. »Jag har ju Superstars hemsida som startsida visserligen», sa jag och berättade vilka internetsidor jag brukar besöka och vilka tidningar jag brukar läsa om laget.
Sedan åkte vi vidare till min lillebror. De intervjuade honom också. Jag satt och lyssnade. Och log, för våra svar var nästan identiska. »Pja, man följde ju med farsan på hockey när man var liten...» När han svarade »jag har ju Superstars hemsida som startsida, så...» för att snabbt därefter utbrista »fan, vilken nörd jag är!» kunde vi inte låta bli att skratta, de två intervjuarna och jag...
Bästa avslutet
Vad säger man? Jo, man säger att det här gick ju precis som det skulle! Förutom den lilla detaljen att vi inte gick upp i år heller. Men ja, idag känns det som en detalj. Idag spelade vi, precis som den här matchen förra året, med vetskap om att vi inte kommer att gå upp men att vi kan avgöra i de andra matcherna. Och än en gång, det gick precis som det skulle. Nämligen:
1. Vi vann. 5-4 efter förlängning.
2. Favorit i repris. Leksand-Malmö i sista matchen, precis som förra året, och vi hänvisade Malmö till allsvenskan. IGEN!
3. Rögle vann över Mora. Det vill säga: Rögle gick upp till elitserien (grattis, grattis) och Mora åkte ner till allsvenskan. Ha!
Dessutom fick Bellemare pris för säsongens lirare, han gjorde mål och Belfour fick göra en snygg assist. Kul. Matchens lirare, däremot, det priset gick till Emil Nilsén! Grattis, mannen, det är du värd.
När vår match var slut sattes radiosporten igång i arenan och ungefär alla stannade kvar och lyssnade på matchen mellan Rögle och Mora som då stod 2-1. Det jublades något enormt bland Leksandspubliken när Rögle gjorde 3-1. Malmöfansen, som var toknervösa eftersom deras chans till elitserieplats stod på spel i den matchen, blev först enormt glada när Mora gjorde mål och det stod 3-2, för att sedan bli förkrossade när det visade sig vara en sekund kvar av matchen och Rögle stod som segrare.
En man bakom mig ikväll var mycket upprörd över att Superstars (och den största delen av sittplats, vilket han inte verkar ha uppmärksammat) applåderade när vi fick besked om att Rögle gjort mål. Han sa att Superstars inte har någon aaaning om vad Mora har gjort för hockeyn! Och efter att ha läst föregående mening ser nog de flesta ut som fågelholkar. Jag är så trött på allt tjat om att Dalarna behöver ett elitserielag i hockey och att det då skulle vara en anledning till att heja kvar Mora! För det första handlar det om kärleken till sitt lag. Det handlar om rivalitet. Herregud, det är så fånigt att ens behöva säga vad det handlar om. Hejar AIK, Djurgården och Hammarby fram varandra bara för att alla är från Stockholm? Nä. Säsongen som varit har vi precis haft ett lag i elitserien och ett i allsvenskan. Vilket lag har dragit mest folk? "Allsvenska" Leksand är överlägset. Mora kommer aldrig, på något plan, kunna mäta sig med Leksand och det säger jag inte för att jag är Leksing eller för att jag inte gillar Mora. Det bara är så.
(Att Brynäs vann över Västerås med 7-0 blev bara en parentes.) Rögle och Brynäs är i elitserien. Malmö kommer att drömma mardrömmar om Leksand. Och Mora är förpassade till allsvenskan igen. Precis som det ska vara.Säsongen är över. Vi ses i höst, A2.
"Sorg i Leksand" säger TV4 Sporten
"Hoppet är ute för Leksand", "Det gick inte den här gången heller", "Värvningen som inte höll"...
Bla, bla, bla, jag kan se alla tidningsrubriker framför mig...
Sms från lillebror efter matchen, på plats i Gävle: "Säsongkort nästa år? Svar JA"
Jamen det är klart som fan. Det finns inga tvivel om det, det är liksom ingen fråga som behövs.
Men... just nu... Besvikelsen går inte att sätta ord på, jag tänker inte ens försöka. Bittert och deppigt och jag pallar inte höra eller läsa vad alla medier säger och skriver, än mindre se bilder. Med en tår i ögat, vemod i magen och kärlek till klubben ser jag ändå fram emot torsdagsmatchen för att än en gång visa att jag står kvar.
Och jag hejar på Rögle på torsdag. (Och ja, Leksand förstås. Men nu är Rögles vinst viktigare.)
En timme kvar till näst sista matchen
På ett sätt är det sorgligt att jag inte är där, men på ett sätt är det ganska skönt.På ett sätt är det synd att matchen inte går på TV, men på ett sätt är det ganska skönt, det också.
På ett sätt är det väldigt bra med mina kontakter så jag fick en gratis kod till att kunna se matchen på Sverigewebben, men på ett sätt är det ganska skönt att min uppkoppling är för dålig för att tillåta mig göra det...
Det är nämligen mindre nervöst hemma och det är mindre nervöst att inte titta överhuvudtaget. För jag mår helt seriöst både psykiskt och fysiskt dåligt av att vara på plats när det är en sådan viktig och avgörande match. Usch och fy.
Men det är klart att det är roligast att få se matchen. (Därför ser jag en förbaskat hackande webb-TV trots allt.) Det råder självklart ingen tvekan om var jag helst skulle vilja befinna mig nu. I Gävle, förstås. Precis som planen var.
Shit, nu blev jag toknervös.
Vad ska jag hitta för ord till den här rubriken då?
Ord? Spänningshuvudvärk. Magsår. Ohälsosamt.
Hjärta. Trasigt.
Får jag sova nu?
I flera minuter i mitten av sista perioden såg jag ingen hockey. Vet inte var jag befann mig. På sektion A2 höger satt jag, det vet jag, för det är ju där jag bor. Nästan. Men var befann jag mig mentalt? Stirrade rakt fram. På klacken. På människorna som lämnade arenan.
Kan man inte lägga ner kvalserien? Det är fruktansvärt ohälsosamt.
Huvudvärk.
Vad hände?
Ett dåligt Rögle. Ett sämre Leksand. Puckar som ville studsa till Rögles fördel.
Jag hatar att jag älskar
Det kanske är mitt fel? Jag hade inga Leksandskläder idag...
* * *
Det kunde inte varit ett mer värdelöst upplägg för högskoleprovet imorgon.
Mensvärk. Och så den här jävla hockeyn. Toppen. Det kommer gå toppen.
Får jag sova nu?
Nu har jag svurit tillräckligt. Fredagsmatchen nästa.
Förlusten mot Mora idag var nästan lika jobbig som vinsten i lördags var härlig. Den där vinsten... jaa... matchen i lördags var obeskrivlig. Det är så oerhört svårt att beskriva vad som sker där inne i arenan. Man måste vara där för att få gåshud, tårar i ögonen och rysningar genom hela kroppen. Det är omöjligt att förklara annars. Jag försökte en gång, men jag vet fortfarande inte om oinvigda förstår. Troligen inte.
"Bryta ihop och komma igen" är ett så fånigt uttryck, men det är ungefär så det är ikväll. Det är klart det är förbannat surt och tungt och allt, men ikväll räckte det att deppa i en halvtimme. Nu blickar jag framåt. Leksand ligger ett poäng efter Mora och Brynäs. Det finns fortfarande en chans och det är inte kört förrän det är kört.
9-1 till Leksand...
Hockeykänslorna som tar över
Arenan var proppfull igår. Det kokade verkligen. Halva publiken viftade med vita och blå flaggor vilket var fantastiskt snyggt. Det gick nästan att ta på stämningen. Jag darrade av spänning, nervositet och glädje över att se så oerhört många taggade människor. Jag skulle helt ärligt kunnat börja gråta, så tagen var jag.
Och spekulationer hördes redan. De där vanliga: »det är bara att inse, Leksand har blivit ett allsvenskt lag» eller »det här klarar de aldrig» eller »nu är det kört , ett lag som har förlorat de två första matcherna går inte upp» och så vidare. Jag orkar inte spekulera, men det är klart att det gnager i bakhuvudet någonstans, det där om att ett lag rent statistiskt sett inte går upp till elitserien efter att ha förlorat de två första matcherna i kvalserien. Vi kan vända, absolut. Det har bara varit två matcher. Samtidigt är det så lite som åtta matcher kvar och det gäller ju att det går så dåligt som möjligt för de andra lagen också. Och så den där hemska tanken: efter en sådan framgångsrik säsong... om vi inte går upp nu... när ska vi då gå upp...? Men visst, i år är det en fruktansvärt bra kvalserie, jämn kvalserie, hård kvalserie, prestigefylld (derby på derby på derby) kvalserie... med en enorm press.
Det var fruktansvärt, fruktansvärt tungt igårkväll, men jag förstod att det skulle kännas bättre idag. Jag behövde kvällen igår för att deppa, vara låg och tycka att det kändes hopplöst. Jag förstod att hoppet skulle återkomma idag.
Och visst finns hoppet kvar idag. Tungt är det fortfarande, men faktum är att det är åtta matcher kvar. Faktum är att det inte är klart. Det går att ta sig upp. Vi ska ju hem nu.
Tystnad.
Jag återkommer imorgon...
Det är inte hälsosamt med kvalserie
Det här är skitjobbigt. Det är ju nästan precis samma symtom som inför en vanlig dejt.
Men jag ska inte på dejt. Jag ska på hockey... Om drygt tre timmar kör jag från Borlänge till Leksand och ställer mig i entrén och börjar skramla pengar till tifot. Hur ska jag klara av att stå i två timmar, när mina ben är såhär svaga? Hur ska jag klara av att köra bil? Det här är ju hopplöst.
Andas...
Upplägget som var så bra
Vi hade ett sådant bra upplägg... jag hann med ett tidigare tåg från Gävle, gick förbi pizzerian påväg till min lillebror, köpte pizza till gänget och så knackade jag på dörren dit de hade köpt hem matchen på Sverigewebben. Soffan drogs till datorn. UV-ljuset sattes på och Leksandströjan på väggen lyste kritvit, liksom de betydelsefulla siffrorna 1919 på brorsans tröja. I bakgrunden var Brynäs-Västerås på TV och på datorn det viktigaste: Malmö-Leksand.
Upplägget var så bra.
Och nu har jag ingen lust att sätta ord på nånting. Eller lust och lust - det går inte att sätta ord på nånting, det känns bara fånigt. Men för att göra ett försök:
Att börja kvalserien med en förlust är väl det sista man vill. Att det sedan är en riktigt tråkig match med ganska slarvigt spel är också ganska tråkigt. Dessutom är det tråkigt när det i själva verket är en relativt jämn match utan att det ena laget (särskilt när det är ens eget förstås) lyckas göra ett enda mål. Och det värsta är nog att nervositeten bara blir värre nu.
Jag har sagt det hela tiden: det kommer bli en sjukt tuff och jämn kvalserie. Och det är bara en sak som gäller...
Nästa hållplats: Leksand-Brynäs på fredag.
Fem dagar kvar
Minst två av Leksands matcher kommer att sändas i 10-15 biosalonger runtom i landet.
Intresset är skapligt stort, om man säger så.
K-k-kvalserien - 10 dagar kvar
Matchschemat för kvalserien är färdigt. Samtliga matcher är nu nedskrivna i kalendern och jag inser hur snart det är. Det är bara tio dagar kvar. Redan den 19 mars spelar Leksand första matchen, nere i Malmö. Det är nervöst. Klart som tusan det är nervöst. Det här är vad alla Leksingar har väntat på sedan säsongen började - eller egentligen sedan det förra säsongen blev klart att Leksand skulle få spela en till säsong i allsvenskan. Jag är lite kluven till att ha Mora i kvalet, men eftersom jag helst vill att de befinner sig i någon av divisionerna nedanför elitserien, så är det väl så det bör vara...
Rent egoistiskt hade matcherna inte kunnat lagts bättre.
Den 19 mars är det borta mot Malmö. Eftersom jag har lektion i Gävle är det lika bra att det inte är hemma.
Den 27 mars är det borta mot Rögle. Bra att det inte är hemma eller i Mora, eftersom jag är i Sälen och faktiskt hade varit tvungen att ge upp semestern för ett tag och åka på hockey.
Den 29 mars är det hemma mot Mora. En match man inte kan missa. Jättebra att matchtiden är uppskjuten till kvällskvisten, eftersom jag fotrfarande har semester i Sälen. Nu blir snowboarddagen lite kortare, men det är fortfarande en snowboarddag - och jag skulle ju ändå hem på kvällen.
Den 8 april är det borta mot Brynäs. Helt perfekt, eftersom jag har lektion den dagen. Jag är alltså redan i Gävle och stannar givetvis för att gå på matchen.
Shit, shit, om tio dagar börjar det, med match nästan varannan dag. Det blir tre hockeyintensiva och väldigt nervösa veckor. Men nu ska vi hem. Nu jävlar ska vi hem. Jag tror det är detta som kallas k-k-kvalserienervositet...
Leksand i allsvenskan 07/08 - obesegrade på hemmaplan
Igår var det sista hemmamatchen för Leksand i allsvenskan. Vinst med 8-1, vilket innebär att vi är obesegrade på hemmaplan i grundserien. Men det var en tråkig match, tror jag. Att jag höll på att somna borde åtminstone tyda på det. Visserligen var jag även sjukt trött, men ändå.
Bilresan Leksand-Falun var i alla fall det roligaste. Tre nyktra killar och en nykter tjej (jag), och man skulle nog kunna tro att vi alla var ganska... packade. Det var Hipp Hipp-hejaramsor för fulla muggar, omgjorda Leksandsramsor och hej och hå. Lillebror och jag i baksätet körde »NI DÄR FRAMME ÄR NI KLARA?» som självklart fick ett givet svar från grabbarna i framsätet. Okej, det här kanske inte låter ett dugg kul för oinvigda eller andra torrbollar, men det lovar jag att det var.
Kuriosa: Det var efterfest i arenan efter matchen. Face-84 var där, ni vet, de fyra snygga tjejerna i Melodifestivalens första omgång. Snygga tjejer som när de började sjunga i Melodifestivalen visade sig vara de töntigaste i hela tävlingen. I Ejendals arena igår var de dock bra. Men när sångerskan svarade på sin egen fråga om varför de var där, genom att säga »Vi finns här för er som är lite sugna» blev det lite pinsamt igen...