barajagjohanna

Rålambshovsparken, Stockholm. Över hundra glada jympare. Blå himmel och tjugotvå grader. Perfekt väder tillsammans med dansant jympaledare med rörelser anpassade för utomhusträning och varierande och peppande musik. Och så drygt hundra människor som tjoade högre än jag någonsin varit med om på ett jympapass.

Jag hade verkligen, verkligen  ingen lust att träna i dag. Men att jag är glad att jag tvingade mig själv förstår ni nog. Frisk luft, bra musik och motion – allt i ett. Trippelhärligt, alltså.

Och vissa låtar (herregud, Amelie från Montmartre, Melissa Horn, Laleh, jag dör), vissa partier, vissa berättelser i hennes sommarprat (ångesten, tvångstankarna, separationerna)... Fint, klokt, vackert – och sorgligt. Och allt detta gör att jag sitter på jobbet med tårar i ögonen och kämpar för att de inte ska rulla nerför kinderna.

Något som skrämmer mig är tiden. Tiden som är som ett timglas. Ett timglas där sanden rinner ut, där tiden rinner ut, där tiden försvinner fortare än man kanske hinner med. I kväll är en sådan kväll. Den här veckan är en sådan vecka. Gör jag rätt gör jag fel vad vill jag herregud vad åren går fort, ni vet. Ju mer jag får se av Stockholm, desto mer gillar jag staden. Visst irriteras jag ofta över alla idioter som bor här, men det positiva väger över det negativa. Jag gillar staden – men jag vet inte om jag ser en framtid i den. Jag vill vara här nu, men jag vet inte om jag vill stadga mig i storstaden, i en betongdjungel, bland avgaser och trängsel och går de tio kommande åren lika fort som de tio senaste närmar jag mig fyrtioårskrisen och det... stressar mig lite.

Under halvåret som gått har jag varit en hel del på bio. Och nästan varenda gång har jag slumrat till alternativt haft extremt jobbigt att hålla ögonen öppna. I går såg jag Inception och inte en enda gång var jag nära att somna! Jag ser det som ett väldigt bra betyg till filmen.

Att ha Spotify på jobbdatorn tillsammans med hörlurar med surroundljud är rätt skönt. Här sitter jag vid mitt skrivbord, i min egen lilla värld, blir tagen av Melissa Horns texter och skriver om pilgrimsfärder.

Det är helt okej att jobba så här.

Är det nu sommaren börjar regna bort? Det ser ut så i alla fall.

Fria i radio! På det där viset! Efter ett så gripande sommarprat!

Tur för honom att jag bara är hemma och inte ska träffa någon mer i dag, för mitt smink har runnit.

Samtidigt som jag skriver artikel och äter choklad lyssnar jag på Christine Meltzers sommarprat i mina hörlurar.
Fantastiskt är det. Att kunna stänga av omgivningen så. Liksom sommarpratet – fantastiskt.

Jag blir så rörd. Herregud, så rörd.
Jag blir alltid så rörd av sommarprat. Vad är det med sommarprat?

Drottninggatan. Juli. Semester. Pridevecka. När jag vandrar den korta biten från Sergels torg och hundra meter mot Gamla stan hinner jag bli riktigt irriterad. Jag kommer knappt fram. Gatan är proppfull av människor och jag får kryssa mellan långsamma turister som fascinerat tittar på dalahästar och älgskyltar i turistaffärer. Utan att se sig om och utan att tänka på att någon kommer gå in i dem om de tvärstannar, gör de just det. Tvärstannar. Och jag kämpar för att inte tappa tålamodet när jag går in i dem. Folk ö-ver-allt.

Men trängsel till trots. Oj, vad jag gillar den här stan.

Studenter har ingen semester. Inga lov. Till och med under julen måste vi plugga. Och på sommaren måste vi jobba. Nu vill regeringen ge oss en tredje termin under ett läsår. Idén är god, tycker jag, eftersom tanken är att få ut studenter i arbete tidigare. Och att korta studietiden med hjälp av en tredje termin fungerar kanske om man läser en utbildning på ett eller max två år. Men tänk att gå en utbildning på fyra eller fem år och aldrig få en paus.

När det här förslaget diskuterades på Nyhetsmorgon i TV4 förra veckan jämförde en kvinna det med ett jobb. De som jobbar under ett helt år får fem veckors semester, och ungefär den ledigheten skulle studenterna också få med det nya förslaget. »Jag förstår inte varför studenter inte skulle klara av det när alla andra människor gör det», säger hon, som jag tyvärr inte minns vem hon var. Centerns utbildningspolitiska talesperson Ulrika Carlsson säger »Jag kan inte förstå varför man ska ha så lång studieledighet som dagens studenter». För mig, som förra sommaren var en utmattad student som tvingade sluta på mitt sommarvik i förtid, är det ett hån att höra sådana uttlanden. Skillnaden mellan att jobba och att plugga vet väl alla vid det här laget. När man kommer hem från jobbet på kvällen är man ledig till nästa jobbdag börjar. Att komma hem från skolan är inte riktigt samma sak. Då finns det alltid en bok att läsa eller en text att skriva. Skillnaden är också att de flesta "vanliga människor" är lediga en del under jul, nyår, påsk och så vidare. Det är inte studenter, ofta känner man sig inte fri ens under helgen.

Visst skulle vi säkert klara oss med fem veckors semester, som alla arbetande människor. Givetvis behöver de flesta inte tre månaders ledighet för att orka med plugget. Men det handlar inte om det. Det handlar om att det inte fungerar att vara ledig i fem veckor utan pengar. Det handlar om att de flesta av oss troligen vill hinna med både att jobba och att ha semester under sommaren. Det handlar om att vi under fem veckor inte hinner det – både att jobba och ta igen oss. Sommarmånaderna är en paus som jag tror att de flesta studenter behöver för att orka hålla studiemotivationen uppe. Visserligen jobbar de flesta av oss en hel del under sommaren, men det är fortfarande en välbehövlig paus från pluggandet. Och vill man plugga under sommaren, så finns ju sommarkurser.

Jag håller inte med Ulrika Carlsson som tror att ett treterminssystem skulle gynna alla. Min utbildning är ett exempel på en som skulle missgynnas. Sommaren är nämligen inte bara en fantastisk möjlighet att få tjäna pengar, utan framförallt handlar det om att få arbetslivserfarenhet. Åtminstone för oss journaliststudenter är sommaren den tid då vi skaffar oss meriter för att få ett jobb efter examen. Vi skulle inte gynnas av det nya systemet. Skulle vi plugga konstant i två år utan att få någon erfarenhet från den riktiga världen skulle vi inte vara särskilt intressanta för tidningar, radio- eller tv-stationer.

Jag behöver en paus för att bli motiverad för ett läsår till. Därför är jag skeptisk till förslaget och är helt och hållet på samma nivå som Vänsterpartiets utbildningspolitiska talesperson Rossana Dinamarca. Studenter ska, precis som alla andra, ha rätt till semester. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag tycker att studenter, precis som alla andra, har rätt till betald semester. Först då, när vi får det, kanske vi kan fundera på om förslaget är genomförbart.

Kanske blev det någon färgglad dryck för mycket i går... Nu försöker jag ignorera att min kropp helst skulle vilja ligga kvar tungt i sängen och börjar i stället måla mitt ansikte till ett piggare sådant. Snart går pendeltåget söderut, mot födelsedagspicknick på min barndoms favoritställe och en nostalgitripp med tjocka släkten.