Alltsa, nagon maste skamta med oss...
Det kan inte ha gatt en vecka. Det funkar inte, det kan inte vara sant, hur passerade alla dessa dagar sa fort? Jag behover en vecka till for min branna och for min nedvarvning. Men i morgon reser vi till Sverige. Boring.
Charterfolket
Har finns silikonmamman som ligger med sillisarna i vadret (jo, vi har sett arren) och kedjeroker och dricker Smirnoff Ice och ol tillsammans med sin karl (som for ovrigt standigt rapar i poolen). Samtidigt forsoker de se efter sina tva sma pojkar i poolen som skjuter med vattenpistol inte bara pa varandra utan aven pa andra gaster runtom.
Har finns farmor och farfar fran ett stort medieforetag som semestrar med sina tre barnbarn vara ett plotsligt forsvann under en barnaktivitet. (Han aterfanns senare. Det visade sig att han aldrig varit forsvunnen, utan befunnit sig pa samma stalle hela tiden. Ingen hade markt honom bara.)
Har finns sminktjejen som gar omkring i finklanning och blommor i haret hela dagarna och alltid har sin pojkvan i handen. Hon visar sig aldrig utan smink. Sarskilt tydlig ar den roda rougen och den bla och guldiga ognskuggan. I varmen resulterar sminket att sminktjejens hud ser alldeles flottig ut.
Har finns flodkorna fran Stockholm. Tre unga, bleka, stora tjejer varav den ena alltid ligger ensam under ett parasoll medan hennes kompisar har roligt i poolen.
Har finns tjejen i baren som jobbar varje dag fran morgon till kvall och nast intill hanar sina gaster som "bara" vill ha grekisk sallad och alkoholfri dryck.
Har finns svampen och svampens pojkvan - ett ungt par dar tjejen ar norrlandska och killen dansk. De blandar spraken (vi misstanker att tjejen flyttat till Danmark for att plugga och dar har hon traffat killen) och bestaller en tallrik med svamp till lunch (vilket givetvis far tjejen i baren att skratta).
Har finns WoW-killen, en kille i 12-arsaldern, som betalar 3 euro i timmen for att sitta framfor datorn och spela. Varje dag. Helst flera ganger om dagen.
Har finns ocksa look-a-like-tjejerna med likadan strandoutfit (likadana kjolar och likadana linnen samt matchande strandvaska och handduk) och som har betalat dyra pengar men anda bara ligger vid poolen hela dagarna. De ater grekisk sallad och tzatziki till lunch varje dag och sa fort nagon av deras mobiler piper hoppar de hogt av gladje.
Eh, vanta nu, de dar sistnamnda var nog vi...
Har finns farmor och farfar fran ett stort medieforetag som semestrar med sina tre barnbarn vara ett plotsligt forsvann under en barnaktivitet. (Han aterfanns senare. Det visade sig att han aldrig varit forsvunnen, utan befunnit sig pa samma stalle hela tiden. Ingen hade markt honom bara.)
Har finns sminktjejen som gar omkring i finklanning och blommor i haret hela dagarna och alltid har sin pojkvan i handen. Hon visar sig aldrig utan smink. Sarskilt tydlig ar den roda rougen och den bla och guldiga ognskuggan. I varmen resulterar sminket att sminktjejens hud ser alldeles flottig ut.
Har finns flodkorna fran Stockholm. Tre unga, bleka, stora tjejer varav den ena alltid ligger ensam under ett parasoll medan hennes kompisar har roligt i poolen.
Har finns tjejen i baren som jobbar varje dag fran morgon till kvall och nast intill hanar sina gaster som "bara" vill ha grekisk sallad och alkoholfri dryck.
Har finns svampen och svampens pojkvan - ett ungt par dar tjejen ar norrlandska och killen dansk. De blandar spraken (vi misstanker att tjejen flyttat till Danmark for att plugga och dar har hon traffat killen) och bestaller en tallrik med svamp till lunch (vilket givetvis far tjejen i baren att skratta).
Har finns WoW-killen, en kille i 12-arsaldern, som betalar 3 euro i timmen for att sitta framfor datorn och spela. Varje dag. Helst flera ganger om dagen.
Har finns ocksa look-a-like-tjejerna med likadan strandoutfit (likadana kjolar och likadana linnen samt matchande strandvaska och handduk) och som har betalat dyra pengar men anda bara ligger vid poolen hela dagarna. De ater grekisk sallad och tzatziki till lunch varje dag och sa fort nagon av deras mobiler piper hoppar de hogt av gladje.
Eh, vanta nu, de dar sistnamnda var nog vi...
Om att bara vara. (I Grekland...)
- Ska vi stalla nagon klocka? fragar jag froken Siljan en kvall.
- Nej, egentligen behover vi ju inte det, svarar hon.
Herregud, vi ar pa semester, vi har solen i var ago i en vecka och natten innan sov vi bara fyra timmar pa grund av sen ankomst och tidigt valkomstmote. Sa vi staller ingen klocka. Vi sover i narmare tio valbehovliga timmar. Pa sena formiddagen anlander vi hotellets lugnare poolomrade och vi njuter av de narmare trettiofem graderna och att bara vara och inte ha nagra masten. Ingen klocka att ratta sig efter. Det ar det basta.
Lunchen blir sen. Sa sen att ingen middag kravs. Vi middagstid befinner vi oss istallet pa stranden med sand och Medelhavets salta vatten mellan tarna. Vi tar ett kvallsdopp i ett hav som ar varmare an poolen. Det ar sa varmt och skont att det knappt svalkar. Strax innan solnedgangen ar vi tillbaka pa lagenheten och satter oss i handduk pa altanen och spelar kort, dricker iskallt vatten och ater choklad. Sedan beger vi oss ut pa turiststraket for att kolla laget. Dar inser vi att vi ar lite hungriga anda, och slinker in pa en restaurang och bestaller en forratt.
Det ar helt fantastiskt att fa vara har och slappa och ta dagen som den kommer.
Jag njuter arligt av varenda sekund.
- Nej, egentligen behover vi ju inte det, svarar hon.
Herregud, vi ar pa semester, vi har solen i var ago i en vecka och natten innan sov vi bara fyra timmar pa grund av sen ankomst och tidigt valkomstmote. Sa vi staller ingen klocka. Vi sover i narmare tio valbehovliga timmar. Pa sena formiddagen anlander vi hotellets lugnare poolomrade och vi njuter av de narmare trettiofem graderna och att bara vara och inte ha nagra masten. Ingen klocka att ratta sig efter. Det ar det basta.
Lunchen blir sen. Sa sen att ingen middag kravs. Vi middagstid befinner vi oss istallet pa stranden med sand och Medelhavets salta vatten mellan tarna. Vi tar ett kvallsdopp i ett hav som ar varmare an poolen. Det ar sa varmt och skont att det knappt svalkar. Strax innan solnedgangen ar vi tillbaka pa lagenheten och satter oss i handduk pa altanen och spelar kort, dricker iskallt vatten och ater choklad. Sedan beger vi oss ut pa turiststraket for att kolla laget. Dar inser vi att vi ar lite hungriga anda, och slinker in pa en restaurang och bestaller en forratt.
Det ar helt fantastiskt att fa vara har och slappa och ta dagen som den kommer.
Jag njuter arligt av varenda sekund.
Jag fattar fortfarande inte att jag ar har
Hela dagen har vi sagt "vi ar verkligen i Grekland" eller "shit, vi ar i Grekland" eller "alltsa, kan du fatta att vi ar i Grekland?" eller "fan vad underbart det ar att vara i Grekland". Jag vet inte ens om jag kommer forsta det nar vi aker harifran. Har ar sa harligt! Vi njuter av varmen som inte ar for het och vi njuter av att svalka oss i poolen och att ata gudomlig mat till billiga priser.
Att vi valjer coca cola till lunchen irriterar dock servitorerna. De ar nog vana vid alkoholdrickande turister och blir forvanade nar vi valjer lask. Servitrisen skrattade nar hon tog upp tva bestallningar av coca cola. Nar froken SIljan druckit upp sin och servitrisen plockade bort flaskan sa hon att efter detta ar det bara ol som galler. Nar vi bestallde coca cola i kvall undrade servitoren om vi inte skulle ha vodka i. Vad ar grejen?
Hur som helst. Vart mal ar att slappa och det ar sa skont att vi har samma mal. Och vi har det sa oerhort bra. Hotellet ar over forvantan. Var tvarummare ar nyrenoverad och modern och mycket fraschare an vi nagonsin kunnat tro. Dessutom ar hotellomradet fantastiskt mysigt. Och... jag onskar jag kunde lagga in bilder. Om en vecka.
Att vi valjer coca cola till lunchen irriterar dock servitorerna. De ar nog vana vid alkoholdrickande turister och blir forvanade nar vi valjer lask. Servitrisen skrattade nar hon tog upp tva bestallningar av coca cola. Nar froken SIljan druckit upp sin och servitrisen plockade bort flaskan sa hon att efter detta ar det bara ol som galler. Nar vi bestallde coca cola i kvall undrade servitoren om vi inte skulle ha vodka i. Vad ar grejen?
Hur som helst. Vart mal ar att slappa och det ar sa skont att vi har samma mal. Och vi har det sa oerhort bra. Hotellet ar over forvantan. Var tvarummare ar nyrenoverad och modern och mycket fraschare an vi nagonsin kunnat tro. Dessutom ar hotellomradet fantastiskt mysigt. Och... jag onskar jag kunde lagga in bilder. Om en vecka.
Ett annat sätt att packa, bara?
Normalt är jag väldigt organiserad när jag packar. Skriver lista, lägger fram i högar, tänker antal linnen till antal dagar och så vidare. I dag har jag bara tagit ut grejer från garderoben och lagt ner i resväskan. Förmodligen är det något som blir fel. Men pass, pengar, bikini och solkräm är med i alla fall. Så nu drar vi.
(Ja just ja, biljetten är också med.)
(Ja just ja, biljetten är också med.)
Dags att packa?
Resfeber? Jag? Aldrig. Lite stressad kan jag förstås bli, men jag brukar mest rycka på axlarna. Jag har ju trots allt rest ganska mycket de senaste åren och brukar känna mig rätt trygg och lugn. Den här gången? Jag är jätteuppstressad, mår illa, har ingen matlust och känner mig toknervös. Visserligen beror nog en del på att det inte är klart ännu hur jag tar mig hem när vi landar om en vecka. Just nu behöver jag uppenbarligen ha stenkoll för att känna mig lugn. Åh, vad jag ser fram emot i morgon förmiddag då jag får vakna till sol och värme, kan gå ut och lägga mig vid poolen med min bok och bara få slappna av...
Bilen mot flygplatsen går i alla fall om knappt tre timmar, så det är nog hög tid att jag sätter igång och packar nu.
Bilen mot flygplatsen går i alla fall om knappt tre timmar, så det är nog hög tid att jag sätter igång och packar nu.
Om 14 dagar...
...åker jag till Kreta och slappar vid poolen eller havet. Ville bara säga det.
(Och att jag slår vad om att det är vid ungefär den tidpunkten som solen återvänder till Falun.)
Snälla, låt mig få komma till en solstol vid Medelhavet...
Nu håller ni tummarna för att allt går väl på resebyrån i morgonbitti, okej?!
Jag vill till Paris.
Den meningen får mr T höra från mig ganska ofta. Men jag har lite olika versioner av frasen:
Jag vill till London.
Jag vill till Dublin.
Jag vill till Berlin.
Jag vill till Montréal.
Jag vill till New York.
Jag vill till Grekland.
Och så vidare.
Mitt sug efter att resa gör sig uppenbarligen påmint. Jag reste utomlands sex gånger läsåret 07/08: Tallin - Ayia Napa - London - Paris - London - Redhill/Brighton/London. Jag passade på, för att jag kunde. Kände jag ett plötsligt sug efter Paris, så impulsbokade jag helt enkelt en resa till Paris. Jag var lite galen. Och det är lite svårare nu. Jag visste att den dagen skulle komma - det var ju därför jag passade på. Men det gör inte suget mindre...
Den nordligaste punkt jag någonsin befunnit mig på
Vittjåkk, Arvidsjaur, Lappland. Påskdagen 2009.
När jag fick höra att det var till Arvidsjaur vi skulle på en dagstripp för att åka snowboard/slalom, fick jag stora ögon. Coolt! Arvidsjaur är bara ett ortsnamn jag har hört talas om och som jag associerar till ett ställe som ligger väldigt, väldigt långt upp i Sverige. Innan den här påsken hade jag aldrig varit längre norrut än den kvällen jag var på presskonferens i Höga kusten (knappt 1,5 timmes bussresa norr om Sundsvall). Därför tyckte jag att det var häftigt bara att komma upp till Skellefteå över påsken. Att då få åka till ännu nordligare breddgrader kändes nästan lite exotiskt.
När man passerar skyltar som visar vägen till Piteå, Jokkmokk, Lycksele och Haparanda, och när man ser skyltar med orter som Burträsk, Glommersträsk och Abborrträsk - då vet man att man är i norra Sverige. Jag känner mig lite småfånig som tycker att det är både häftigt och exotiskt att jag befunnit mig i Lappland, Sveriges nordligaste landskap. Men det är ju häftigt.
I skidbackarna i Vittjåkk skulle vi ta en genväg i lössnön till en annan pist. De tre skidåkarna körde på, men det var inte lika lätt för mig med bräda. Fronten på brädan åkte rakt ner i galet djup mjuksnö och jag satt fast. Jag fick gräva loss mig själv för att kunna knäppa upp bindningarna och jag fick ta hjälp av armarna för att orka lyfta upp mina egna ben ur snön. Därefter pulsade jag i snö som var djupare än mina egna ben och jag pendlade mellan panik, frustration, skratt- och svettattacker av att inte komma någonvart. Svetten rann från panna och rygg när jag äntligen kom ut till pisten. Träningsvärken som gör sig påmind i nästan varenda kroppsdel just nu, kommer nog inte bara från ovanan att åka utför, utan också från mitt lilla äventyr i den osannolikt djupa aprilsnön.
För en vecka sedan var jag på Disneyland Paris
Var ska jag börja? Jag har börjat på det här inlägget tusen gånger och inser att hur jag än försöker beskriva något och vad jag än säger, så kommer jag aldrig att kunna göra en rättvis beskrivning av min upplevelse.Någon gång ska man väl ha besökt Disneyland. Särskilt om man besöker Paris en eller ett par gånger varje år, som jag har gjort de senaste fyra åren. Ändå har jag inte prioriterat den där stora parken. När R och jag nu besökte Paris för tredje gången tillsammans, kände vi att vi inte riktigt visste vad vi skulle göra som vi inte redan gjort. När jag i förbifarten kläckte ur mig att vi ju inte varit på Disneyland, tittade vi på varandra och... jaa, vi åker till Disneyland, bestämde vi. Trots priset. Vi skämtade om att vi säger att vi ger det till varandra i födelsedagspresent. Det var ju trots allt R:s födelsedag vi skulle dit på, och min födelsedag skulle ju inte komma långt efter.
60€ är priset för inträdet. Då får man besöka båda parkerna (Disneyland Park och Walt Disney Studios) under en dag. Svindyrt, tänkte vi, men det får vi ta. Man behöver ju trots allt inte betala något för några attraktioner eller shower där inne. Tåget tur och retur skulle gå på nästan 13€, och med mat skulle det säkert kosta oss närmare 100€. Äsch, vi skyller på våra födelsedagar, tänkte vi.
Så, hur kul kan Disneyland vara för en 33-åring och en 25-åring egentligen? Svar: Jättekul! Hur värt kan det egentligen bara att spendera en tusing på... Disneyland? Svar: Jättevärt! Det var längesedan jag hade så enormt roligt och jag kommer leva på den här upplevelsen länge. Trots bitande kyla hade vi fasligt roligt mellan 10.30-19, då vi var där. Vi känner till och med i efterhand att vi skulle behövt två dagar - en för varje park, för att hinna med allt. Nu har vi inte sett hälften, och då var vi ändå där under lågsäsong där köerna inte var särskilt långa.
Törnrosas slott var imponerande.
Vi åkte flera sagotunnlar som också var fantastiskt imponerande med sina detaljer...
...men som dessvärre är omöjliga att återge på bild.
Det roliga med vårt Disneylandbesök var att vi gick in i saker utan att veta vad det var. Det gjorde att vi gång på gång blev chockade och fick flera hissnande upplevelser. Det är inte så att man ser utanpå exakt vad det är för något. Vi hade fått ett tips från min kompis att vi mååååste åka Space Mountain. Vi gick dit efter en tvårätterslunch och tänkte att det ju inte kan vara så farligt med tanke på alla barn som stod i kön. Om vi säger så här: när vi väl satt i Space Mountain (som visade sig vara en bergochdalbana i en tunnel, som om man åkte i rymden, och inte särskilt barnvänlig) var vi oroliga för att maten skulle komma upp. Men den var riktigt häftig. I efterhand borde jag väl ha tittat lite mer... (Chocken jag fick i början av att det var mörkt och gick väldigt snabbt, gjorde att jag var tvungen att blunda lite.)
Det är kul att vara på Disneyland! Jag hänger med Lumière från Skönheten & Odjuret, och fikar med den franska delikatessen flan och te i en Pinocchiomugg.
Inne på Walt Disney Studios (den andra parken) tog R med mig till något som hette Rock'n'roller coaster starring Aerosmith. Jag kände på mig att den här nog var lite värre än de tidigare attraktionerna. Det var hög musik och i kön blev vi förberedda på att get ready for a crazy ride och jag började andas djupt. Jag skrattade lite nervöst och sa att shit, det här kommer vara läskigt. R sa att vi kan vända och gå ut om jag känner att jag inte klarar det. Äh! fnös jag. Har jag klarat Space Mountain direkt efter maten, så ska jag väl klara det här. I kön förstod jag att det skulle vara en loop också. Okej, okej, det har jag åkt i förr, det är lugnt, försökte jag intala mig själv. När vi var framme vid tåget såg jag hur seriös attraktionen såg ut. När jag satte mig och blev fastspänd ordentligt kände jag hur hårt hjärtat slog. Det här skulle gå fort! Jag ville hålla R i handen, men klarade det inte - jag var ju tvungen att hålla fast mig själv! Framför oss räknade en maskin ner...
...3... hjärtat klappade... 2... djupt andetag... 1...
...och vi skjöts i väg i en sådan fart att jag trodde att jag inte skulle komma ut levande. Jag bannade mig lite för att jag inte hade skickat de där farväl-smsen till mina nära och kära. Stel som en pinne satt jag, blundade och andades in genom näsan och ut genom munnen för att inte gripas av panik. Väskan höll jag fast benhårt med fötterna och jag klarade inte ens av att skrika. Jag var i chocktillstånd i säkert tio sekunder (och det är lång tid för en sån här snabb färd). Sedan klarade jag att öppna ögonen och kände hur härligt det var. Jag kunde nästan njuta, men mina ben kändes som spagetti när jag klev ur. Fast jäklar, den var härlig (ja, faktiskt).
Har ni läst ända hit borde ni få pris. Ni är smarta, för nu kommer höjdpunkten! Den absolut häftigaste grejen var när vi gick in på Hollywood Tower Hotel, även kallat terrorhotellet - som vanligt utan att veta vad det var. Vi hade varit inne på ett sorts spökhus tidigare, där vi fick åka i en hiss och sedan i ett litet tåg, och tänkte att det här väl säkert var ungefär samma sak. Men det här skulle visa sig vara ett spökhotell som inte liknade något annat jag har varit på.
Efter att ha stått i ett rum och fått höra några spökhistorier om hotellet, fick vi köa. Och efter det eviga och lite nervösa köandet blev R och jag tilldelade nummer 4. Öh, jaha? Vi var som levande frågetecken, men efter ett tag öppnades en hissdörr framför oss med omkring tio-femton sittplatser i. Våra rum var klara, fick vi höra. Vi förstod inte så mycket, men gick och satte oss på sätena med nummer 4 på, och spände fast oss i säkerhetsbältena som fanns där. Plötsligt släcktes ljuset, och framför oss trädde dimmiga, kusliga människor fram. Det var som om vi såg spöken rakt framför oss - oerhört häftigt gjort. (Och nej, det går som sagt inte att förklara.)
Plötsligt släpptes hissen.
Och vi föll. Jag vet inte hur många meter. Men rakt ner. I en kolsvart hiss. Det kändes i magen och alla tokskrek, jag såg hur håret på kvinnan framför mig ställde sig rakt upp. Utan att vi hunnit hämta andan, tvärstannade hissen och vi fick se nya saker framför oss. Sedan släpptes hissen igen. På olika våningar fick vi se häftiga och kusliga grejer som i ett rum framför oss. Plötsligt skjutsades hissen upp i lika hög hastighet, den sög¨något oerhört i magen, hissen tvärstannade, väggen framför oss öpppnades och jag hann inte reagera när vi plötsligt andades frisk luft och såg hela Disneyland framför oss. Var det en kuliss?! Vi hann inte reflektera över det häftiga innan vi skjutsades ännu högre upp och fick se samma sak igen. Vi satt utomhus och framför oss, väldigt långt ner på marken, låg Disneyland. Helt galet.
I Hollywood?
Nej, bara på Walt Disney Studios.
Jag har berättat långtifrån hälften. Men som sagt: det går inte att återberätta. Och hur ska jag avsluta det här då? Jag har ingen aning. Förutom att säga: åk till Disneyland! Jag, som inte trodde att jag hade något barnasinne kvar och som inte är särskilt imponerad av tecknade figurer eller ens är något Disneyfan egentligen, älskade det ändå. Trots kylan skulle jag lätt välja att åka dit på lågsäsong igen. På sommaren kommer man knappast under en timme i kötid - och då vet jag inte om man får valuta för pengarna. Stanna i två dagar och ta er tid till att se så mycket som möjligt i båda parkerna. Om ni blir missnöjda - skyll inte på mig, det är helt enkelt er det är fel på då. (Ta gärna med mig i bagaget...)
...3... hjärtat klappade... 2... djupt andetag... 1...
...och vi skjöts i väg i en sådan fart att jag trodde att jag inte skulle komma ut levande. Jag bannade mig lite för att jag inte hade skickat de där farväl-smsen till mina nära och kära. Stel som en pinne satt jag, blundade och andades in genom näsan och ut genom munnen för att inte gripas av panik. Väskan höll jag fast benhårt med fötterna och jag klarade inte ens av att skrika. Jag var i chocktillstånd i säkert tio sekunder (och det är lång tid för en sån här snabb färd). Sedan klarade jag att öppna ögonen och kände hur härligt det var. Jag kunde nästan njuta, men mina ben kändes som spagetti när jag klev ur. Fast jäklar, den var härlig (ja, faktiskt).
Har ni läst ända hit borde ni få pris. Ni är smarta, för nu kommer höjdpunkten! Den absolut häftigaste grejen var när vi gick in på Hollywood Tower Hotel, även kallat terrorhotellet - som vanligt utan att veta vad det var. Vi hade varit inne på ett sorts spökhus tidigare, där vi fick åka i en hiss och sedan i ett litet tåg, och tänkte att det här väl säkert var ungefär samma sak. Men det här skulle visa sig vara ett spökhotell som inte liknade något annat jag har varit på.
Efter att ha stått i ett rum och fått höra några spökhistorier om hotellet, fick vi köa. Och efter det eviga och lite nervösa köandet blev R och jag tilldelade nummer 4. Öh, jaha? Vi var som levande frågetecken, men efter ett tag öppnades en hissdörr framför oss med omkring tio-femton sittplatser i. Våra rum var klara, fick vi höra. Vi förstod inte så mycket, men gick och satte oss på sätena med nummer 4 på, och spände fast oss i säkerhetsbältena som fanns där. Plötsligt släcktes ljuset, och framför oss trädde dimmiga, kusliga människor fram. Det var som om vi såg spöken rakt framför oss - oerhört häftigt gjort. (Och nej, det går som sagt inte att förklara.)Plötsligt släpptes hissen.
Och vi föll. Jag vet inte hur många meter. Men rakt ner. I en kolsvart hiss. Det kändes i magen och alla tokskrek, jag såg hur håret på kvinnan framför mig ställde sig rakt upp. Utan att vi hunnit hämta andan, tvärstannade hissen och vi fick se nya saker framför oss. Sedan släpptes hissen igen. På olika våningar fick vi se häftiga och kusliga grejer som i ett rum framför oss. Plötsligt skjutsades hissen upp i lika hög hastighet, den sög¨något oerhört i magen, hissen tvärstannade, väggen framför oss öpppnades och jag hann inte reagera när vi plötsligt andades frisk luft och såg hela Disneyland framför oss. Var det en kuliss?! Vi hann inte reflektera över det häftiga innan vi skjutsades ännu högre upp och fick se samma sak igen. Vi satt utomhus och framför oss, väldigt långt ner på marken, låg Disneyland. Helt galet.
I Hollywood?
Nej, bara på Walt Disney Studios.
Jag har berättat långtifrån hälften. Men som sagt: det går inte att återberätta. Och hur ska jag avsluta det här då? Jag har ingen aning. Förutom att säga: åk till Disneyland! Jag, som inte trodde att jag hade något barnasinne kvar och som inte är särskilt imponerad av tecknade figurer eller ens är något Disneyfan egentligen, älskade det ändå. Trots kylan skulle jag lätt välja att åka dit på lågsäsong igen. På sommaren kommer man knappast under en timme i kötid - och då vet jag inte om man får valuta för pengarna. Stanna i två dagar och ta er tid till att se så mycket som möjligt i båda parkerna. Om ni blir missnöjda - skyll inte på mig, det är helt enkelt er det är fel på då. (Ta gärna med mig i bagaget...)
Resan där inget gick fel
Det här blev första resan som min resekompis R och jag gjort tillsammans där vi varken höll på att missa flyget eller var sjuka. Det här var resan där vi flera gånger skrattade så att vi fick ont i magen. Det var också resan där vi ständigt gick med mössa och halsduk och ändå frös precis hela tiden.
Det här var resan där Paris bjöd på ordentlig vinter.
Det här var resan där en varm löksoppa aldrig varit så välbehövlig.
Det här var resan där rue Mouffetard var vackrare, men kyligare än någonsin.
Det här var resan där vi sista kvällen var så trötta att vi inte orkade ta oss till en restaurang, utan istället åt fransk middag på rummet: baguette, kex, ost, vin, yoghurt och choklad från Monoprix.
Framförallt var det här resan där vi besökte Disneyland. Bilder och text därifrån kommer...
En ångestfylld känsla av att lämna
En minut över elva i dag satt jag på en buss som lämnade Porte Maillot och Paris. Mitt huvud var vänt mot rutan. Jag betraktade utkanten av Frankrikes huvudstad. Himlen var lika blå som när vi landade och den lilla snön låg kvar på trottoarerna. Små, små vågor livade upp Seine. Vi åkte förbi en marknad där det kryllade av människor, och trafiken runt omkring oss rusade som vanligt. En konstig känsla kom över mig. Nästan lite ångestfylld. Jag får den ibland när jag är i Paris. Ibland kommer den när jag anländer, ibland när jag vandrar på kullerstenarna på en trång gata i Montmartre. Ibland när jag lämnar. I dag fick jag den ångestfyllda känslan av att lämna staden, igen. Det är en oerhört märklig känsla, som är både bekant och lite jobbig. Det är snart fyra år sedan jag åkte dit för att lära mig franska. Fyra år sedan. Det är en ganska lång tid. Månaderna i Frankrike känns oerhört avlägsna. Nästan som om det aldrig har hänt.
Paris är inte hemma. Men en gång var det nästan det. Jag känner mig fortfarande trygg när jag kommer dit. Trygg som i att jag vet hur saker och ting fungerar.
Nu är jag hemma igen. Eller är jag det? Jag är i Falun. Och här har jag en dag kvar innan jag åker hem. Till Sundsvall alltså. Om det nu är hemma. Jag antar det. Men man anpassar sig fort - just för stunden skulle lika gärna Falun eller Paris kunna vara hemma. De senaste dagarna har tanken på Sundsvall varit lite ångestfylld. Sundsvall är lika med plugg just nu. Paris är lika med glömma plugg. Falun är något mellanting. Jag lämnar Sundsvall för Falun, Falun för Paris, Paris för Falun, Falun för Sundsvall. Och varje gång är det något som är lite vemodigt.
Fran ett snorkallt Paris
Jag var forvanad nar planet narmade sig marken pa Beauvais igar: Akrarna var vitkladda! Vi landadae i ett snotackt Frankrike med den blaaste vinterhimmel. Aldrig trodde jag val att jag skulle fa se sno tacka Paris gator. Men sa fel man kan ha. Den har gangen ar det vinter pa riktigt. Trottoarerna ar vita santidigt som solen kastar sina stralar pq de hoga husvaggarna i staden. Minusgraderna tar sig dock innanfor kladerna och vi fryser in till margen. Parisarna ser inte ut att vara vana vid kylan. Alla gar omkring med roda nasor och huttrar.
Nar vi anlande Paris med bussen, tog vi en croissant i farten. Efter tva métrobyten, irrande till hotellet, incheckning och extremt mycket irrande och huttrande mellan hotellet i Montparnasse och vart mal rue Mouffetard, nadde vi antligen restaurangen lagom till det blivit morkt. La Fontaine, restaurangen som vi aldrig later bli att lamna fotspar pa, bjod pa en utsokt loksoppa som vanligt. Crème bruléen var forstas inte helt tokig for smaklokarna den heller. Varje gang jag ater crème brulée knackar jag sonder sockerlagret med skeden, precis som Amélie. Jag kan inte lata bli.
Hotellet ligger lite i fel ande av staden och lite for langt fran métron for att vi ska vara helt nojda. Men vi har kul. Och det ar ett vackert januariparis vi befinner oss i. Vi hinner inte besoka mitt Montmartre den har gangen, men efter dagens besok pa Disneyland spelar det ingen roll. Min resekompis R har fatt fira sin fodelsedag i sagornas varld i dag. Helt makalost har det varit. Jag ar normalt inte sarskilt imponerad over varken sagofigurer; tecknat eller andra barnsligheter, men det har... Intrade, tag och mat gick nastan pa en tusing, men jag lovar att det var vart varenda ore. Vi ar tagna. Och glada. Och lite skakiga i benen efter ovantade handelser pa Disneylands terrorhotell. Och vi ar trotta. Vi ska avsluta dagen med chokladbakelse och te pa rummet.
Nar vi anlande Paris med bussen, tog vi en croissant i farten. Efter tva métrobyten, irrande till hotellet, incheckning och extremt mycket irrande och huttrande mellan hotellet i Montparnasse och vart mal rue Mouffetard, nadde vi antligen restaurangen lagom till det blivit morkt. La Fontaine, restaurangen som vi aldrig later bli att lamna fotspar pa, bjod pa en utsokt loksoppa som vanligt. Crème bruléen var forstas inte helt tokig for smaklokarna den heller. Varje gang jag ater crème brulée knackar jag sonder sockerlagret med skeden, precis som Amélie. Jag kan inte lata bli.
Hotellet ligger lite i fel ande av staden och lite for langt fran métron for att vi ska vara helt nojda. Men vi har kul. Och det ar ett vackert januariparis vi befinner oss i. Vi hinner inte besoka mitt Montmartre den har gangen, men efter dagens besok pa Disneyland spelar det ingen roll. Min resekompis R har fatt fira sin fodelsedag i sagornas varld i dag. Helt makalost har det varit. Jag ar normalt inte sarskilt imponerad over varken sagofigurer; tecknat eller andra barnsligheter, men det har... Intrade, tag och mat gick nastan pa en tusing, men jag lovar att det var vart varenda ore. Vi ar tagna. Och glada. Och lite skakiga i benen efter ovantade handelser pa Disneylands terrorhotell. Och vi ar trotta. Vi ska avsluta dagen med chokladbakelse och te pa rummet.
Inte studentvänligt - men värt det ändå, har jag hört
I dag var dagen då min reskompis R och jag hade vår traditionella smida-planer-inför-resan-fika. Shopping på Sephora och Bershka samt trerätters inkluderat fransk löksoppa och crème brûlée är en självklarhet, liksom pain au chocolatfika. Men vad ska vi mer göra? Vad finns att se som vi inte redan har sett i Paris och som vi hinner på bara tre dagar?
Jag sitter och tittar i en Parisguide och säger lite eftertänksamt: »Men... Disneyland!?»
Och så var det bestämt.
Jag sitter och tittar i en Parisguide och säger lite eftertänksamt: »Men... Disneyland!?»
Och så var det bestämt.
Förresten...
...dans un mois, je vais retourner à Paris pour manger des croissants. ;)
Va, är Englandsveckan redan slut nu?
Det känns så märkligt att jag låg och solade vid poolen i Redhill, England i eftermiddags - och att jag nu sitter hemma i min lägenhet i Falun, Sverige. Allt blir avlägset direkt.Vi vaknade upp till underbart väder idag: soool! Ni vet det här med att springa ut och rikta ansiktet mot himlen så fort solen tittar fram? Det känns som att engelsmännen till och med är lite värre än oss svenskar när det gäller det... Det var i alla fall vad som hände i förmiddags. Medan pappa J, frugan H och ett gäng karlar arbetade på poolområdet, placerade sig R, äldsta systern, yngsta systern och jag i varsin solstol.
Femtio minuter innan R och jag skulle åka till Redhill station för att ta tåget till London Victoria, tunnelbanan till Tottenham Hale och tåget till Stansted Airport, gick jag in i huset. Duschade, sminkade mig, bytte om och packade det sista. Precis när jag ska måla på mascaran och bli färdig, ropar frugan H till mig. Jag möter henne utanför R och mitt rum. Hon meddelar mig att »we've decided to drive you to Stansted, so you can stay a bit longer.»
»Oh, ok, great! So, when are we leaving then?» frågar jag och får svaret att vi åker klockan tre. Om två timmar och fyrtiofem minuter. Jahapp... duscha sig fräsch och göra noggrann sminkning till ingen nytta, alltså. Klart irriterande, men skönt att slippa släpa väskorna på alla tåg och stationer förstås. Det var bara att leta fram bikinin, som jag inte orkat leta efter i resväskan tidigare, och joina R och systrarna vid poolen igen. Vi spelade kort och solade. Frugan H gjorde en härlig sallad till lunch, med jordgubbar och grädde till efterrätt. Femte dagen hos familjen W och första måltiden hemma (bortsett från den färdiga pizzan vi åt till lunch igår).
Pappa J och frugan H skjutsade R och mig till flygplatsen. Vi kramade äldsta och yngsta systern hejdå innan vi lämnade Redhill - och det är rörande även för mig. Det är R:s nyfunna familj som hon håller på att lära känna - och jag har fått vara med hela tiden, från första mötet. Det blir mycket tankar som väcks till liv om ens egen familj och relationer och så vidare. När pappa J och frugan H släppte av oss på Stansted tackade vi tusen gånger för allt och de i sin tur sa hur roligt det varit att ha oss där och lära känna oss båda. Det gläder mig att de vänder sig till mig också (det märks att de menar vad de säger), för ibland har jag nästan känt mig lite tråkig, för att jag kanske håller mig på lite avstånd då och då och låter R komma fram mer. Det är liksom en väldigt märklig situation även för mig. Och spännande. Oerhört spännande och roligt och känslosamt.
Ännu en speciell resa är avklarad. En resa som var två dagar längre än våra vanliga kortresor, men som inte känts som en minut längre. Det bästa på resan? Jag vet inte. Men Brighton och dess kuststräcka var fantastisk. Chai te och varma donuts på piren var också både trevligt och sjukt gott. Sedan är det ju förstås en humla kul grej att få bo i en (välbärgad...) engelsk familj och få se hur de lever. Och att R hörde mig prata i sömnen på engelska inatt är ju ganska komiskt...
Swenglish in England
We've met all the sisters now. They are very different, all three of them, but very lovely. Jag gillar dem alla tre, även om det känns som om både R och jag har mest utbyte av den äldsta, som är nästan jämngammal med mig. Och R och jag pratar lite smått swenglish, både med familjen och med varandra. Både lustigt och fånigt men inte så konstigt när man hela tiden hör engelskan, tänker på svenska men pratar både svenska och engelska.
Idag har vi bara varit i huset i Redhill och softat. Druckit English tea, sittandes i de vita sofforna med nakna fötter på den rosa heltäckningsmattan och försökt locka fram solen utan vidare resultat. Ikväll åkte vi till en restaurang tillsammans med pappa J, frugan H och äldsta systern. Det blir ju inte bara varmrätt med de här människorna. Nädå, gärna vitlöksbröd innan maten och så dessert efteråt förstås. Och inte får vi betala inte.
Åker hem imorgon. Dags att börja packa nu. Och sova sista natten i den mjuka dubbelsängen.
Time flies...
Det är här vi bor.
Vi hade en dag i London igår, R och jag. Vi började med hemska (d.v.s. överbefolkade) Oxford street, endast för att besöka Bershka - favoritaffären. Och visst shoppade vi där. Det var den enda måste-affären för mig och också det enda stället jag köpte grejer på. Korta shorts med hög midja, gullig blus/skjortklänning, ett par t-shirts, svart/rosa/silvriga joggingskor och... jag minns inte mer. Lunchen intogs i Bayswater, panini och de berömda våfflorna. Vi funderade på att ta en båttur på Themsen, men visste inte varifrån båtarna utgick. Vi gick på bio på Whiteleys istället och såg Hancook. Det är ingen film ni behöver se. Däremot var det Mamma Mia-hysteri på bion. Det sjöngs kareoke av ABBA-låtar utanför biosalongen. Galet.
Tillbaka i Redhill var vi inte förrän strax efter tiotiden på kvällen. Tiden bara rusar iväg hela tiden. Redan imorgon vid lunchtid tar vi tåget tillbaka till London - med packningen denna gång, för att byta tåg och åka till flygplatsen och flyga hem igen.
Tanken idag är att vi ska chilla vid poolen här på gården. Just nu är solen framme, men man vet aldrig i det här landet. Det svänger fort. Alla systrar till R kommer hit idag också. Spännande, R har nämligen bara träffat sin yngsta syster (och det är nästan så att jag är lika nervös för att träffa de andra två - nästan).
Jag i trädgården.
Halva tiden i England har gått...
Vad sent det blir här på kvällarna. Och vad fort tiden går.
Vad mycket vi gör hela tiden. Och vad mätta vi är.
Vi har varit i Bluewater hela dagen. Bluewater är ett gigantiskt shoppingcenter ungefär en halvtimmes bilresa på motorväge härifrån. Gigantiskt shoppingcenter. Jag vet inte hur många skor jag har provat, men det är heeeeeelt underbart att det faktiskt existerar många skor i storlek 35-35,5. Jag kan ha dem! Alla är inte för stora! Helt underbart, verkligen. Jag tror vi har varit inne i varenda skoaffär i hela Bluewater - och skoaffärerna är många och rean är stor. Det finns fantastiskt mycket snygga skor, men tyvärr är alla klackar skyhöga.
Pappa J och frugan H kom och joinade oss på Bluewater framåt kvällen. Efter fika på Starbucks kunde vi inte låta bli att fortsätta shoppingrundan... (Shoppingrunda i det här fallet betyder inte tio kassar. Snarare två. Ingen av oss är ute efter att handla.) När klockan blev för mycket åt vi middag på en av restaurangerna. Efterrätt också, såklart. Tanken var att gå på bio efteråt. Det blev lite sent, så det hann vi inte med. Istället åkte vi hem och det var inte så längesedan vi kom innanför dörren. Det blir verkligen sent här. Imorgon åker R och jag till London över dagen, enbart för att gå på Bershka på Oxford street och för att äta våfflor i Bayswater. Och förhoppningsvis köpa skor...
Vad mycket vi gör hela tiden. Och vad mätta vi är.
Vi har varit i Bluewater hela dagen. Bluewater är ett gigantiskt shoppingcenter ungefär en halvtimmes bilresa på motorväge härifrån. Gigantiskt shoppingcenter. Jag vet inte hur många skor jag har provat, men det är heeeeeelt underbart att det faktiskt existerar många skor i storlek 35-35,5. Jag kan ha dem! Alla är inte för stora! Helt underbart, verkligen. Jag tror vi har varit inne i varenda skoaffär i hela Bluewater - och skoaffärerna är många och rean är stor. Det finns fantastiskt mycket snygga skor, men tyvärr är alla klackar skyhöga.
Pappa J och frugan H kom och joinade oss på Bluewater framåt kvällen. Efter fika på Starbucks kunde vi inte låta bli att fortsätta shoppingrundan... (Shoppingrunda i det här fallet betyder inte tio kassar. Snarare två. Ingen av oss är ute efter att handla.) När klockan blev för mycket åt vi middag på en av restaurangerna. Efterrätt också, såklart. Tanken var att gå på bio efteråt. Det blev lite sent, så det hann vi inte med. Istället åkte vi hem och det var inte så längesedan vi kom innanför dörren. Det blir verkligen sent här. Imorgon åker R och jag till London över dagen, enbart för att gå på Bershka på Oxford street och för att äta våfflor i Bayswater. Och förhoppningsvis köpa skor...