barajagjohanna

"Sjukdagen" låter så fånigt. Jag är ju egentligen pigg som en nötkärna (förutom att jag sover ovanligt mycket). Problemet är magen och illamåendet och enligt sjukvårdsrådgivningen bör jag kontakta vårdcentralen med de besvär jag har. Kanske är sant, jag ser ju trots allt ingen klar förbättring... Så, sagt och gjort, jag pratar med vårdcentralen. De säger att jag ska lämna prover. Proverna kommer jag inte få svar på på ungefär en vecka. En vecka! Innan jag vet vad det är ska jag... ja, hur ska man uttrycka sig... innan jag vet vad det är ska jag inte använda... äh, skitsamma, vi kör rakt på sak: jag får inte använda samma toalett som andra tills jag vet vad det är. En jäkla vecka! Oh, I love this...

För att sköterskan ska ta mig på allvar berättar jag att jag gått ner i vikt. 2-3 kg är mycket för mig som normalt väger så lite och när hon får höra vad jag väger och hur lång jag är, blir hon gravallvarlig. Haha. Får jag inte i mig så mycket mat, ska jag tydligen äta ofta, säger hon. Och gärna fett. Grädde, smör...

Mamma påstår att jag inte borde gå till skolan imorgon. Och min kära klasskompis B1 säger också att det kanske inte är så smart om jag mår illa och det kanske smittar. Nä, jag kanske inte borde gå till skolan, men... Jag får jättedåligt samvete av att vara borta. Det är ju inget jag kan göra något åt, men det är säkert för att jag är så pigg i övrigt som jag får dåligt samvete. Och med en lektion i veckan är det ganska mycket att missa en lektion. Fan. Fan. Fan.

Förstår ni hur less jag är på det här?

Förresten tror sköterskan att jag har fått i mig något i London som gör att jag blivit sjuk... Jag tycker det låter märkligt, jag. Jag äter ju inte kött, till exempel. Vad skulle jag fått i mig? Nåväl. Jag har levt på nyponsoppa, skorpor och mannagrynsgröt i en vecka nu. Jag har undvikit för fet och för saltat och sockrad mat, men om det är någon bakterie från London så spelar det ju ingen roll vad jag äter, så nu kanske jag ska öppna chokladen som ligger i kylskåpet och kanske beställa pizza ikväll, eftersom jag fick ett plötsligt sug efter det igår...

Jag hoppas jag vaknar upp imorgon och plötsligt mår jättebra, så att jag slipper tjata om det här.

Man får dåligt med bloggidéer när man rör sig på en yta av 43 kvadratmeter... Visserligen rörde jag mig så långt som 8 km idag för att tillbringa dagen hos föräldrarna, men något vettigt som gett mig bloggidéer har jag inte orkat göra. Däremot har jag umgåtts med den bästa bäbisen jag vet...

Vilka aventyr vara resor blir. Igar var vi i Redhill, en ort ute pa landsbygden. Pa Redhill station motte min kompis pappa oss i sin silvergra BMW och sa korde vi racerfart pa sma engelska vagar ut till deras hus och deras mark. Ett otroligt vackert, stort och typiskt engelskt hus. Oerhort fint bade utanpa och inuti. Vi traffade pappans fru, som var fantastiskt trevlig och tillmotesgaende. Forst fick vi aka ut pa fyrhjuling och titta pa deras agor med varldens utsikt over falten. Sedan satt vi i stora, vita soffor och drack english tea framfor den oppna brasan. Vi fick se foton pa min kompis tre yngre systrar, som hon aldrig traffat. Vi pratade om allt och inget. Avslutningsvis akte vi in till en narliggande ort och at pizza tillsammans med den yngsta systern. Fantastiskt kul att fa traffa dessa manniskor. Oerhort oppna och vanliga. De vill att vi ska komma tillbaka redan i maj och bo hos dem. Ha poolparty (jo, de har pool ocksa...) och aka till Brighton och fa se mer av England. Ojojoj.

Och nu ar internettiden slut och det ar nog dags for oss att leta efter var gate...

Nu är ansökningarna helt klara. Sex olika utbildningar inom samma område har jag sökt, i fem olika städer, från Sundsvall i norr till Kalmar i söder. Kalmar är det enda stället som jag är ganska säker på att komma in på, men ett av två utbildningsställen där jag definitivt inte har haft en tanke på att bo.

Vem vet, jag kanske kommer bo i Falun resten av mitt liv... Eller så hinner tankarna kanske mogna till augusti. Eller förvirra, som de brukar göra.

Vad säger man? Jo, man säger att det här gick ju precis som det skulle! Förutom den lilla detaljen att vi inte gick upp i år heller. Men ja, idag känns det som en detalj. Idag spelade vi, precis som den här matchen förra året, med vetskap om att vi inte kommer att gå upp men att vi kan avgöra i de andra matcherna. Och än en gång, det gick precis som det skulle. Nämligen:

1. Vi vann. 5-4 efter förlängning.

2. Favorit i repris. Leksand-Malmö i sista matchen, precis som förra året, och vi hänvisade Malmö till allsvenskan. IGEN!

3. Rögle vann över Mora. Det vill säga: Rögle gick upp till elitserien (grattis, grattis) och Mora åkte ner till allsvenskan. Ha!

Dessutom fick Bellemare pris för säsongens lirare, han gjorde mål och Belfour fick göra en snygg assist. Kul. Matchens lirare, däremot, det priset gick till Emil Nilsén! Grattis, mannen, det är du värd.

När vår match var slut sattes radiosporten igång i arenan och ungefär alla stannade kvar och lyssnade på matchen mellan Rögle och Mora som då stod 2-1. Det jublades något enormt bland Leksandspubliken när Rögle gjorde 3-1. Malmöfansen, som var toknervösa eftersom deras chans till elitserieplats stod på spel i den matchen, blev först enormt glada när Mora gjorde mål och det stod 3-2, för att sedan bli förkrossade när det visade sig vara en sekund kvar av matchen och Rögle stod som segrare.

En man bakom mig ikväll var mycket upprörd över att Superstars (och den största delen av sittplats, vilket han inte verkar ha uppmärksammat) applåderade när vi fick besked om att Rögle gjort mål. Han sa att Superstars inte har någon aaaning om vad Mora har gjort för hockeyn! Och efter att ha läst föregående mening ser nog de flesta ut som fågelholkar. Jag är så trött på allt tjat om att Dalarna behöver ett elitserielag i hockey och att det då skulle vara en anledning till att heja kvar Mora! För det första handlar det om kärleken till sitt lag. Det handlar om rivalitet. Herregud, det är så fånigt att ens behöva säga vad det handlar om. Hejar AIK, Djurgården och Hammarby fram varandra bara för att alla är från Stockholm? Nä. Säsongen som varit har vi precis haft ett lag i elitserien och ett i allsvenskan. Vilket lag har dragit mest folk? "Allsvenska" Leksand är överlägset. Mora kommer aldrig, på något plan, kunna mäta sig med Leksand och det säger jag inte för att jag är Leksing eller för att jag inte gillar Mora. Det bara är så.

(Att Brynäs vann över Västerås med 7-0 blev bara en parentes.) Rögle och Brynäs är i elitserien. Malmö kommer att drömma mardrömmar om Leksand. Och Mora är förpassade till allsvenskan igen. Precis som det ska vara.

"Hoppet är ute för Leksand", "Det gick inte den här gången heller", "Värvningen som inte höll"...
Bla, bla, bla, jag kan se alla tidningsrubriker framför mig...

Sms från lillebror efter matchen, på plats i Gävle: "Säsongkort nästa år? Svar JA"
Jamen det är klart som fan. Det finns inga tvivel om det, det är liksom ingen fråga som behövs.

Men... just nu... Besvikelsen går inte att sätta ord på, jag tänker inte ens försöka. Bittert och deppigt och jag pallar inte höra eller läsa vad alla medier säger och skriver, än mindre se bilder. Med en tår i ögat, vemod i magen och kärlek till klubben ser jag ändå fram emot torsdagsmatchen för att än en gång visa att jag står kvar.

Och jag hejar på Rögle på torsdag. (Och ja, Leksand förstås. Men nu är Rögles vinst viktigare.)

Högskoleprovet. Det kändes så himla bra när jag satt där idag. Jag tror nästan jag började le när jag föreställde mig mitt resultat och drömde mig bort om hur jag blir antagen på det där programmet norrut... Men så kom jag hem och rättade provet. Den delen som gick överlägset bäst räknades förstås bort. Och delen som gick överlägset sämst räknades. Så... nä. Nä.

Jag har nog gett upp nu. Tror jag. Jag tror inte jag orkar.

Med Leksand är det en annan sak. Jag ger aldrig upp. Men det går inte att komma ifrån att det är tungt. Jättetungt.

Tur det finns ett lyckopiller i min systerson. Och att jag har en vän i Uppsala som jag kan ringa och skrika ut min irritation och frustration över allt och alla till. Hon gör samma sak. Och vi skrattar åt varandra och oss själva. (Ja, vad var det som gick fel med oss?)

Enkelt, snabblagat, gott!

Du behöver (2 portioner)
quornbitar
en halv burk krossade tomater
1 vitlöksklyfta
1 msk tomatpuré
0,5 dl grönsaksbuljong
salt
malen svartpeppar
basilika
pasta

Gör så här

1. Koka pastan. (Om man vill ha gullök: skala och hacka en halv gullök fint. Fräs löken i olja och lägg över i en kastrull.)

2. Häll tomaterna i en kastrull och pressa ner vitlöken. Klicka i tomatpuré och tillsätt buljong. Krydda med salt och malen svartpeppar. Koka upp.

3. Sänk sedan värmen och låt såsen sjuda på medelvärme utan lock tills den kokat ihop något.

4. Om du har färsk basilika: repa av basilkabladen från stjälkarna och hacka bladen fint. Rör ner dem i såsen tillsammans med quornbitarna. Låt allt koka upp före servering och servera med kokt pasta.

Överbeskyddar vi våra barn? Det är frågan som Aftonbladet ställer till fem personer på baksidan av papperstidningen idag. En 66-årig språklärare från Stockholmstrakten svarar: »Ja. Om barn alltid cyklar med hjälm, lär de sig inte att se upp för varningssignaler.»

Eh, va? Vänta nu... Att överbeskydda sina barn handlar väl knappast om att tvinga på dem en cykelhjälm!? Eller? Är det jag som är dum som inte ser någon logik i svaret?

Eller jaha, är det därför vi har cykelhjälm... ifall vi blir påkörda eftersom vi inte stannar vid rött ljus när vi bär hjälm? Eller vänta... vi ska helt enkelt inte använda cykelhjälm, eftersom det är farligare än att ha hjälm? För om vi inte har hjälm, så tittar vi efter alla varningssignaler i trafiken, medan vi skiter i dem om vi bär hjälm? Är det så hon tänker, den 66-åriga språkläraren? Att barn struntar i bilar och rött ljus, eftersom de ändå har hjälm som skyddar dem? Skulle man bli mer uppmärksam på varningssignaler för att man inte har hjälm på sig? Skyddar hjälmen inte bara huvudet och hjärnan utan även resten av kroppen?

Det var nog något av det mest ologiska jag har hört.

Nu kommer mina bilder alldeles försent, men detta beror på att bloggverktyget inte har varit tillgängligt på flera dagar. Jag har haft abstinens, men nu verkar jag vara tillbaka...

08:31 Jag är i Sälen sedan några dagar tillbaka. En snowboardåkare behöver en stadig frulle. Hehe. Extra härligt är det när den är serverad...


09:27 Lillebror spänner på sig snowboardskorna och jag har roligt när jag fotar.


10:40 Min bräda minsann... Detta är min tredje och jag har säkert haft den sedan jag var femton år. Dags att skaffa en ny? Jo, kanske.


11:30 Jag. Det är tyvärr dags att åka hem.


12:18 Lunch innan vi ska dra från Sälen.


13:40 Jag och lillebror är påväg till Leksand. Det är match, Leksand mot Mora.


14:20 Vasaloppsmålet i Mora. Här i Mora viftade vi lite extra med Leksandshalsdukarna som vi hade hängt upp i bilen.


15:42 Vi var väldigt tidiga i arenan eftersom vi hämtade min ena Uppsalakompis på stationen i Leksand. Det fanns inte så mycket att fota, så nu följer mer än ett foto i timmen istället...


17:26 Matchen har inte ens börjat, men redan står alla (även sittplats alltså) i den fullsatta arenan upp och sjunger "hoppa om du älskar LIF" och, just det: hoppar. (Därav oskärpan.)


17:33 Stiko Per Larsson kommer in på isen i traditionell Leksandsdräkt, med den vackra Leksandsfanan.


18:33 Stämning i arenan!


19:24 Det var hårdrockstema på det vackra tifot idag. Leksand - Nothing Else Matters.


20:22 I bilen påväg hem viftade vi (eh, jag) med Leksandsflagga och vi alla var mer än nöjda. 2-0 till oss mot Mora var extremt viktigt och det är inte ens någon idé att försöka förklara känslorna...


22:18 Jag glömde visst fota när jag kom hem. Både Uppsalakompisen och jag var hungriga och åt lite mat och satt och pratade vid mitt köksbord. Vi hade inte träffats på många månader och vi hade mycket att ta igen. Jag glömde fota, men det hade ändå inte blivit så roliga foton: vi satt på samma ställe i sissådär fyra timmar och blev extremt chockade när vi kikade på klockan och den var över ett på natten...