Jag säger bara: Lasse. Säter. Åh.
Konserten inleddes med En vänlig grönskas rika dräkt på fiol. Så jävla vackert att mina ögon vägrade vara torra. Jag vill se mer Lasse. En till konsert, kanske?
Bilder kommer... Först ska jag och mitt Uppsalabesök bara njuta av vår ledighet.
Att jobba på kundtjänst del 8 (sista delen)
Klockan 14 är det avtackning för mig och två andra som slutar den här veckan. Det är verkligen sista dagen här. Skitkonstigt. Jag måste ju avsluta med ett att-jobba-på-kundtjänst-inlägg. Man brukar ju säga att inga frågor är dumma frågor, men... ibland kommer det faktiskt förbaskat dumma frågor. Dagens tema, alltså: dumma frågor.
»Jag har raderat ett sms där jag hade ett viktigt telefonnummer. Kan ni skicka sms:et till mig igen eller tala om numret som stod i det?»
Öh, nä. Har du raderat ett sms har du raderat det. Eftersom det inte var vi som skickade ut sms:et kan vi inte skicka det till dig igen. Och inte kan vi läsa dina sms heller. (Men jäklar vad roligt det hade varit!)
»Jag vill veta vem det är som ringer till mig från hemligt nummer.»
Hemligt nummer finns av en anledning. Kunde en kundtjänst lämna ut numret skulle det ju inte vara någon mening med att ha hemligt nummer, eller hur?
»Hjälp mig NU, annars byter jag operatör!»
För det första: berätta gärna vad det är jag ska hjälpa dig med, så ska jag göra mitt bästa. För det andra: personligen bryr jag mig inte ett dugg om du byter operatör.
»Har ni dålig täckning eller varför har jag så dålig mottagning ibland?»
Nej, vår täckning är faktiskt jättebra. Ibland förekommer det ju förstås driftstörningar. Det är dock en fördel om du berättar var du befinner dig, så jag har en chans att kolla om det är något tillfälligt fel där just du är...
»Jag kan ta emot samtal och sms, men jag kan varken ringa eller skicka sms.»
Nähä. Testat att kolla saldot? Just det - 0 kr! Du vet att det kostar pengar att ringa och skicka sms va? Testa att ladda kortet, så går det säkert lite bättre.
»Ni är så dåliga som inte har telefonkundtjänst!»
Allvarligt talat, om det är så förbannat jobbigt att skicka ett mail, byt operatör till någon som du kan ringa istället då! Du har valt oss som operatör, du bör vara fullt medveten om att vi bara har kundtjänst via webben. Och du, du fick svar från mig på två timmar nu. Ganska smidigt ändå, va?
» Jag har tappat bort mitt SIM-kort. Kan jag få ett nytt via mail?»
Eh?
Nu lämnar jag kundtjänst och den här lilla spontana "serien" får sitt slut.
Tack och hej, och inte välkommen åter.
Tidigare delar:
Att jobba på kundtjänst del 1
Att jobba på kundtjänst del 2
Att jobba på kundtjänst del 3
Att jobba på kundtjänst del 4
Att jobba på kundtjänst del 5
Att jobba på kundtjänst del 6
Att jobba på kundtjänst del 7
Finns det någon anledning att vara stressad?
Att jag känner mig stressad kan ju bero på att jag slutar jobba 21 ikväll är hemma strax innan 22 och måste hinna städa undan lite eftersom jag får besök imorgon och gärna gå och lägga mig fort eftersom jag måste upp 5.30 imorgonbitti för att hinna duscha och tvätta håret förutom sedvanlig sminkning och intag av frukost för att sedan hinna med bussen till jobbet 6.55. Kanske har jag ont i magen och känner stress över att det faktiskt är sista dagen på jobbet imorgon också. Det ska bli jätteskönt, men det är ju också en väldigt konstig känsla när man varit på samma ställe så länge. Det blir konstigt. Men skönt. Men konstigt. Ledigheten börjar med konsert (inte vilken som helst...) och jag måste tänka till lite extra, för jag ska inte hem direkt efter jobbet imorgon. Vad behöver jag ha med mig? Kamera, filt, solglasögon, vanliga glasögon, och BILJETTEN, måsta ta ut pengar också, blir det jobbigt att ha en handväska, vad ska jag ha för kläder som varken blir för varmt eller för kallt och har jag sagt rätt tid till M? Egentligen borde jag göra matlåda till jobbet också, men jag får nog helt enkelt äta ute. Har lovat att barnvakta en liten stund torsdag och fredag och det är inte ett dugg jobbigt, tvärtom, men det är fortfarande tider att passa. Och jag tror jag råkade övertalas av kollegorna till att ha fest på fredag. Hos mig. Ops, tror nästan det spikades? Eh, det kommer väl inte för många? Dessutom ska jag ju faktiskt flytta om fyra veckor utan att veta var och det har egentligen inte varit så jobbigt men eftersom alla påminner mig jämt och ständigt och undrar om det inte känns jobbigt att inte veta vart jag ska flytta och blablabla, så börjar jag fasen bli nervös, tror jag.Fläkten susar, händerna och fötterna är fuktiga, munnen är torr, min mage gör ont, jag sitter som på nålar och kan absolut inte koncentrera mig på det jag är på jobbet för att göra bara en dag till. Nämligen jobba.
Bild
Vad brun jag hade blivit om jag varit ledig alla dessa soldagar...
Nästnäst sista arbetsdagen.
När något är fel...
Varmast. Igen.
Klockan är tjugo i elva och det är 26 grader och extremt kvavt. Jag har hämtat min fläkt från förrådet. Utan täcke och med fläkt kommer jag kanske kunna sova inatt. Ibland får man fasen vara glad över att man sover ensam.
Nä ja ä int bitter...
Under morgonen var det så varmt att jag knappt kunde sova. Att öppna balkongdörren hjälpte inte, eftersom luften utanför var extremt het och kvav och dessutom låg solen på. När jag åt frukost vid halv elva-tiden visade termometern utanför köksfönstret 45 grader. I solen givetvis, men ändå.
På väg till jobbet åkte jag förbi föräldrarna för att hämta en matlåda som jag glömde där igår. Förutom mamma och pappa var där även storebror, lillebror, storasyster, svåger och systerson. Alltså: alla var där. De plaskade i vattnet, solade, fixade med båt och wakeboard och hade det allmänt förbaskat bra i den underbart heta värmen vid sjön. (Och ingen av syskonen kunde väl låta bli att pika mig som var tvungen att åka till jobbet.)
Min avundsjuka tänker jag inte ens förneka. Jag sitter inne på ett kvavt kontor. Ensam. Och jag slår vad om att vädret kommer slå om och bli kallt, molnigt och kanske till och med regnigt lagom till jag slutar om fem dagar. Någon som sätter emot?
Det blev en sväng med båten ikväll
Det blev inga båtturer för min del förra sommaren. Min rygg läkte fortfarande efter operationen och att sitta i en båt som hoppar på vågorna skulle varit obekvämt och kanske till och med skadligt. Men ikväll tog pappa, storebror och jag ut båten på sommarens premiärtur (lite sent, jag vet). Det är förbaskat trevligt att åka båt.
Sommarmat
Intala sig själv...
Jag skulle vilja säga att jag har haft för mycket solkräm på mig idag. Jag har nämligen inte fått så mycket färg som jag skulle vilja. Fast tvärtom är det nog så att jag har haft alldeles lagom mycket solkräm, med tanke på att jag har varit ute precis hela dagen och är inte tillstymmelse till röd. Det är ju faktiskt duktigt av mig.
Försmak på långledigheten?
Vad underbart det är att ha tre lediga dagar på raken. Mitt i veckan. Efter att ha legat och solat vid sjön hela dagen igår, blev det utgång. Den här onsdagen har vi planerat i några veckor och vi gick hårt ut med humöret i topp. Det var 241 på Harrys och vi beställde in nachos och stora starka och avslutade med "dessert" (drickbart). Vi var ett jäkla skönt sällskap, måste jag säga.
Kvällen fortsatte lite dimmigare och ack så trevligt på dansgolvet. Timmarna gick alldeles för fort.
Idag har jag varit... eh... trött och mest legat i sängen och sovit. Framåt kvällen lyckades jag övertala grabbarna att vi skulle käka pizza. Så det gjorde vi - jag, min lillebror och hans två kompisar köpte pizza och åkte hem till våra föräldrar. Att sitta på altanen med sjöutsikt och äta är förbaskat trevligt.
Resten av kvällen tillbringar jag med en bok vid sjön. Klockan är över åtta och luften är fortfarande varm.
Bra dag!
Håller dörren öppen...
Jag fick blombud idag. Trodde nästan att jag hade en hemlig beundrare, men det visade sig att blomman kom från Högskolan i Kalmar, som gratulerade mig till examen 2011. Hehe. Så oerhört fin gest, tycker jag. Kanske skulle tacka nej till de andra skolorna och börja där ändå? Ärligt talat är jag inte främmande för det längre, trots att staden ligger alldeles för långt bort. Jag har inte tackat nej till de andra skolorna, men jag har faktiskt tackat ja till Kalmar (innan jag fick blomman).
Alla dörrar är fortfarande öppna.
Byta huvud idag, någon?
Åh. Jag är så uttråkad.
Och kunderna är jobbiga.
Min nedräkning är i full gång. När jag går hem klockan nio ikväll har jag sex arbetsdagar kvar.
Långt-i-förväg-planering?
Den är aldrig hemmamatch den 16 januari. Jag som så gärna vill fira födelsedagen med en match någon gång. Kommande säsong då jag med största sannolikhet inte kommer befinna mig i Dalarna (samt skulle vilja ha fest på självaste födelsedagen eftersom den infaller på en fredag), så blir det väl säkert match på hemmaplan, tänkte jag. Och såklart det blir det!
Leksand tar emot Växjö den 16 januari 2009. Ingen höjdarmatch direkt, men jag lär kanske ändå åka hem till Dalarna och se på hockey. Ni får alltså troligen komma till Ejendals Arena och fira min 25-årsdag, okej?
Action på jobbet!
Hoppsan. Men det verkade ju inte vara någon fara. Brandbilarna har åkt och jag är tillbaka på min plats.
När du får oväntat besök...
Det var inte planerat, men efter ett telefonsamtal sent igår eftermiddag bestämdes det att jag skulle få Uppsalabesök på kvällen. Vi drack en drink och snackade skit innan vi somnade. Idag har vi kollat på i princip varenda lunchställe i Falun för att hitta något att äta. Det tycktes omöjligt. Det första stället hade lördagsstängt. På det andra stället var det för mycket folk. På det tredje stället var det för dåligt urval. Det fjärde stället hade bara platser utomhus - och det var för ostadigt väder för det. Det femte stället hade för dåligt vegetariskt urval. Det sjätte stället var för dyrt. Det sjunde stället hade semesterstängt. Efter att ha gått från ena delen av centrum till den andra ett antal gånger hade vi hunnit bli så hungriga, så vi köpte en varsin pizza och en stripslåda (eh) och åkte hem och svullade istället.
Nu är jag ensam igen. Med jobbångest inför morgondagen...
Propaganda
T-shirt från Bershka.
"Hej och välkommen till Kalmar!"
Det står mellan två andra skolor i två andra städer. Om tre veckor vet jag.
Skoproblem? Inte nu längre.
Hej och hå, här beklagar jag mig över att jag inte hittar skor i min storlek. På drygt en vecka har jag nu köpt fem par skor. Herregud, det är inte likt mig! Fem par skor köper jag normalt inte ens på ett år, så nu kommer det vara bra på ett tag. (Förutom att jag lär behöva stövlar till hösten.)
De svarta pumpsen till höger köpte jag på rea innan jag åkte till England. Jag behövde verkligen den typen av skor. De svarta jympadojorna längst bak köpte jag i England. För att jag faktiskt behöver även den typen av skor. De svarta längst fram till vänster köpte jag också i England. Och det kan jag erkänna såhär i efterhand att det var lite onödigt - främst för att jag upptäckt att de är lite trånga. Eh, oj. Och så har jag ju redan svarta ballerina. Men det var rea och de var lite stiligare än de jag har och jag var så trött på att jag alla passande skor hade decimeterhöga klackar, så jag slog till.
Och så idag... Jag var på stan för att köpa en ögonbrynspenna, men förutom det kom jag hem med fyra böcker och två par skor. Hoppsan. De vita skorna och de i olika färger längst bak på bilden provade jag innan jag åkte till England, men ville inte köpa ifall jag hittade roligare skor där. De fanns kvar idag... I den minsta storleken. Och det var ju rea. Och jag behöver faktiskt vita ballerina. Och de andra var ju... roliga. Och det var billigt. Jag var tvungen. Jag klarade till och med av att kasta två par gamla, utslitna ballerina när jag kom hem idag. Och fem par för typ en tusing är väl jättebra?
Jag menar också att jag faktiskt (på fullt allvar) måste passa på när jag väl hittar skor som inte är för stora. Sådeså.
Just din hund är jättesnäll va?
»Fotografer är lite som hundägare. Just deras kamera är inte farlig, den vill bara hälsa...»
Lars Winnerbäck i Sommar i P1
För några veckor sedan gick jag ut från lägenheten för att gå ner till tvättstugan och hänga upp min blöta tvätt, när jag möttes av en hund i trappuppgången. Jag är alltså rädd för bland annat hundar. Och nu stod jag alltså öga mot öga, i mitt hem (nåja, utanför dörren) med en stor hund. Någon hade bundit fast hunden i trappans räcke. Hunden blockerade vägen, både för att ta trappan ner och för att kunna öppna hissdörren och ta hissen istället. Hade det varit en hund jag visste vilken det var eller om det varit en liten hund hade jag nog vågat gå förbi (den hade förmodligen inte ens blockerat vägen om den varit liten), men det finns inte en chans att en hundrädd människa skulle försöka flytta på en stor hund som man inte känner.
Så vad gör jag? Jag blir livrädd av den plötsliga upptäkten av en HUND, i min trappuppgång, en ensam hund som står och iakttar mig. Jag hoppar till, inte bara psykiskt utan även fysiskt, så utan att tänka, vänder jag på klacken och går in till mig istället. Väl där inne känner jag mig lite mesig, men känner också hur hjärtat faktiskt slår hårdare.
Om jag hade sett till hundägaren, skulle jag troligen sagt lite försynt att jag är hundrädd för att få människan att hålla i hunden, varpå hundägaren som så många andra hundägare säkert skulle utbrista »åh, men han är världens snällaste!» Ja, det tvekar jag ju inte på att du tycker. Hunden är säkert snäll och tyck att jag är mesig, men för någon som är hundrädd spelar det liksom ingen roll - det är fortfarande en hund.
(I Redhill i England bodde vi tillsammans med fyra katter. Jag var jätteduktig. Inte rädd alls. Lilla Bonnie blev lite kär i mig eftersom jag klappade henne så mycket, och jag lyfte henne till och med. Det ni. Jag är både förvånad och stolt över mig själv.)
En liten del av resan i bilder
Hello, England!
Brighton Pier.
Det var vågigt på havet i Brighton.
Stenstrand i Brighton.
Det här är en skola som R:s systrar gått på. Tydligen både känd och dyr.
Åh, vad jag älskade den här synen. Också i Brighton.
Kensington Gardens, London.
Mellan Notting Hill och Bayswater, London.
Sista dagen i Redhill.
Hej, Sverige.
För att jag är rastlös.
Det kanske dyker upp lite Englandsbilder här senare under dagen.
Jetlag? Ja, vi är ju en hel timme före England!
Har absolut ingen mat hemma heller, eftersom jag varit borta sedan i onsdags. Måste handla. Och städa. Sedan får jag fortsätta slappa. Är ledig ända till på söndag. Galet.
Va, är Englandsveckan redan slut nu?
Det känns så märkligt att jag låg och solade vid poolen i Redhill, England i eftermiddags - och att jag nu sitter hemma i min lägenhet i Falun, Sverige. Allt blir avlägset direkt.Vi vaknade upp till underbart väder idag: soool! Ni vet det här med att springa ut och rikta ansiktet mot himlen så fort solen tittar fram? Det känns som att engelsmännen till och med är lite värre än oss svenskar när det gäller det... Det var i alla fall vad som hände i förmiddags. Medan pappa J, frugan H och ett gäng karlar arbetade på poolområdet, placerade sig R, äldsta systern, yngsta systern och jag i varsin solstol.
Femtio minuter innan R och jag skulle åka till Redhill station för att ta tåget till London Victoria, tunnelbanan till Tottenham Hale och tåget till Stansted Airport, gick jag in i huset. Duschade, sminkade mig, bytte om och packade det sista. Precis när jag ska måla på mascaran och bli färdig, ropar frugan H till mig. Jag möter henne utanför R och mitt rum. Hon meddelar mig att »we've decided to drive you to Stansted, so you can stay a bit longer.»
»Oh, ok, great! So, when are we leaving then?» frågar jag och får svaret att vi åker klockan tre. Om två timmar och fyrtiofem minuter. Jahapp... duscha sig fräsch och göra noggrann sminkning till ingen nytta, alltså. Klart irriterande, men skönt att slippa släpa väskorna på alla tåg och stationer förstås. Det var bara att leta fram bikinin, som jag inte orkat leta efter i resväskan tidigare, och joina R och systrarna vid poolen igen. Vi spelade kort och solade. Frugan H gjorde en härlig sallad till lunch, med jordgubbar och grädde till efterrätt. Femte dagen hos familjen W och första måltiden hemma (bortsett från den färdiga pizzan vi åt till lunch igår).
Pappa J och frugan H skjutsade R och mig till flygplatsen. Vi kramade äldsta och yngsta systern hejdå innan vi lämnade Redhill - och det är rörande även för mig. Det är R:s nyfunna familj som hon håller på att lära känna - och jag har fått vara med hela tiden, från första mötet. Det blir mycket tankar som väcks till liv om ens egen familj och relationer och så vidare. När pappa J och frugan H släppte av oss på Stansted tackade vi tusen gånger för allt och de i sin tur sa hur roligt det varit att ha oss där och lära känna oss båda. Det gläder mig att de vänder sig till mig också (det märks att de menar vad de säger), för ibland har jag nästan känt mig lite tråkig, för att jag kanske håller mig på lite avstånd då och då och låter R komma fram mer. Det är liksom en väldigt märklig situation även för mig. Och spännande. Oerhört spännande och roligt och känslosamt.
Ännu en speciell resa är avklarad. En resa som var två dagar längre än våra vanliga kortresor, men som inte känts som en minut längre. Det bästa på resan? Jag vet inte. Men Brighton och dess kuststräcka var fantastisk. Chai te och varma donuts på piren var också både trevligt och sjukt gott. Sedan är det ju förstås en humla kul grej att få bo i en (välbärgad...) engelsk familj och få se hur de lever. Och att R hörde mig prata i sömnen på engelska inatt är ju ganska komiskt...
Swenglish in England
We've met all the sisters now. They are very different, all three of them, but very lovely. Jag gillar dem alla tre, även om det känns som om både R och jag har mest utbyte av den äldsta, som är nästan jämngammal med mig. Och R och jag pratar lite smått swenglish, både med familjen och med varandra. Både lustigt och fånigt men inte så konstigt när man hela tiden hör engelskan, tänker på svenska men pratar både svenska och engelska.
Idag har vi bara varit i huset i Redhill och softat. Druckit English tea, sittandes i de vita sofforna med nakna fötter på den rosa heltäckningsmattan och försökt locka fram solen utan vidare resultat. Ikväll åkte vi till en restaurang tillsammans med pappa J, frugan H och äldsta systern. Det blir ju inte bara varmrätt med de här människorna. Nädå, gärna vitlöksbröd innan maten och så dessert efteråt förstås. Och inte får vi betala inte.
Åker hem imorgon. Dags att börja packa nu. Och sova sista natten i den mjuka dubbelsängen.
Time flies...
Det är här vi bor.
Vi hade en dag i London igår, R och jag. Vi började med hemska (d.v.s. överbefolkade) Oxford street, endast för att besöka Bershka - favoritaffären. Och visst shoppade vi där. Det var den enda måste-affären för mig och också det enda stället jag köpte grejer på. Korta shorts med hög midja, gullig blus/skjortklänning, ett par t-shirts, svart/rosa/silvriga joggingskor och... jag minns inte mer. Lunchen intogs i Bayswater, panini och de berömda våfflorna. Vi funderade på att ta en båttur på Themsen, men visste inte varifrån båtarna utgick. Vi gick på bio på Whiteleys istället och såg Hancook. Det är ingen film ni behöver se. Däremot var det Mamma Mia-hysteri på bion. Det sjöngs kareoke av ABBA-låtar utanför biosalongen. Galet.
Tillbaka i Redhill var vi inte förrän strax efter tiotiden på kvällen. Tiden bara rusar iväg hela tiden. Redan imorgon vid lunchtid tar vi tåget tillbaka till London - med packningen denna gång, för att byta tåg och åka till flygplatsen och flyga hem igen.
Tanken idag är att vi ska chilla vid poolen här på gården. Just nu är solen framme, men man vet aldrig i det här landet. Det svänger fort. Alla systrar till R kommer hit idag också. Spännande, R har nämligen bara träffat sin yngsta syster (och det är nästan så att jag är lika nervös för att träffa de andra två - nästan).
Jag i trädgården.
Halva tiden i England har gått...
Vad mycket vi gör hela tiden. Och vad mätta vi är.
Vi har varit i Bluewater hela dagen. Bluewater är ett gigantiskt shoppingcenter ungefär en halvtimmes bilresa på motorväge härifrån. Gigantiskt shoppingcenter. Jag vet inte hur många skor jag har provat, men det är heeeeeelt underbart att det faktiskt existerar många skor i storlek 35-35,5. Jag kan ha dem! Alla är inte för stora! Helt underbart, verkligen. Jag tror vi har varit inne i varenda skoaffär i hela Bluewater - och skoaffärerna är många och rean är stor. Det finns fantastiskt mycket snygga skor, men tyvärr är alla klackar skyhöga.
Pappa J och frugan H kom och joinade oss på Bluewater framåt kvällen. Efter fika på Starbucks kunde vi inte låta bli att fortsätta shoppingrundan... (Shoppingrunda i det här fallet betyder inte tio kassar. Snarare två. Ingen av oss är ute efter att handla.) När klockan blev för mycket åt vi middag på en av restaurangerna. Efterrätt också, såklart. Tanken var att gå på bio efteråt. Det blev lite sent, så det hann vi inte med. Istället åkte vi hem och det var inte så längesedan vi kom innanför dörren. Det blir verkligen sent här. Imorgon åker R och jag till London över dagen, enbart för att gå på Bershka på Oxford street och för att äta våfflor i Bayswater. Och förhoppningsvis köpa skor...
Nu har jag sett Brighton också
Min kompis R och jag bor alltså i Redhill, en ort söder om London, hos hennes pappa J och hans fru H. Historien bakom är lite... speciell. När R och jag var i London i höstas fick hon träffa sin pappa för första gången i sitt liv. När vi var i London i våras var vi och hälsade på dem i deras hus på landet och blev då tillbakabjudna till sommaren för att bo hos dem. De ville visa oss mer av England. Och nu är vi alltså här, hos dem.
Vi har i alla fall tillbringat hela dagen i Brighton, och vi blir bjudna på mat och sevärdheter hela tiden. De vägrar låta oss betala... Vi har fått se en lång kuststräcka från Brighton och söderut - otroligt vackert! Och jag hoppas att jag har tid att uppdatera lite till snart...
Bil - flyg - tåg - tunnelbana - tåg - bil - framme!
Alldeles jättesnart är det dags att starta resan mot England. Datorn följer med, för vi har informerats om att det finns trådlös uppkoppling i huset där vi ska bo. Hoppas bara att det fungerar... Fungerar det, så kan ni räkna med uppdateringar från utlandet i några dagar framöver.
Träffande...
- Din personlighetstyp:
Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.
Kärriärer som skulle kunna passa dig:
Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, SYO-konsulenter, journalister, religionslärare.
Ett litet problem fattigare
Resekitet
Imorgon reser jag utomlands för sjätte gången på ett år (!) och man kan ju säga att man blir något av en expert på små förpackningar (även om jag ligger i lä jämfört med min resekompis...). Alla små örhängen är samlade i en miniliten ask. Jag har inte med något balsam, utan istället en liten inpackning jag fick när jag köpte min hårfärg (funkar ypperligt som balsam). Schampoo, duschkräm och sminkborttagningsmedel har jag hällt över till små, små flaskor. Hårspray och raklödder har jag köpt i miniflaskor. Ser ni tandkrämen i mitten av bilden? Den är inte mer än 3 cm lång och i den gröna förpackningen finns även tandborsthuvud och rakblad och ett skaft att sätta detta på. Tänk vad mycket plats allt detta hade tagit i orginalförpackningar... Och vad det hade vägt i resväskan!Dessutom är jag utrustad med bakteriedödande medel, allergitabletter, Ipren, migräntabletter, skavsårsplåster och vätskeersättning... Det gäller att vara beredd, särskilt med tanke på att min resekompis och jag aldrig är helt friska när vi åker iväg. Det vore ju konsigt om allt gick bra, liksom. Själv är jag lite piggare idag, men min resekompis letar febrilt efter en akuttid på vårdcentralen just i detta nu... Isn't it ironic...
Jag verkar ha mycket problem nu...
...men min dyra leave in conditioner från Redken (som jag hade ångest över i en vecka efter att ha köpt den) doftar i alla fall ljuvligt. ;)
Inte på topp
Igårkväll la jag mig tidigt (för att vara jag). Jag var nämligen helt galet trött och hade lite huvudvärk. Imorse vaknade jag med lätt huvudvärk. Struntade i det, gick en sväng på stan och åkte hem till föräldrarna och fick lunch.Mådde inte klockrent trots mat - förutom huvudvärken frös jag och var allmänt trött och hängig. Jag la mig i min gamla säng i föräldrarnas gästrum, under det tjocka täcket med kläderna på. Jag sov i två timmar. När jag vaknade var huvudvärken kvar och jag kände mig varm och fortfarande lite hängig. Jag klev upp med rufsigt hår och mascara under ögonen. Fick lite fika. Kände mig inte mycket bättre, mest på grund av huvudvärken, men ändå bytte jag om till träningskläder och åkte och körde ett styrkepass. Knäppt? Kanske. Men det var skönt att träna. Jag är lite piggare, men den lilla huvudvärken har inte släppt och jag känner mig inte på topp.
Det är inte kul att vara såhär loj och hängig när jag ska åka till England om två dagar...
Dagens i-landsproblem: avsaknad av skor och jeans
Provade skorna och det var nästan, bara nästan, så att de var för trånga. De fanns i svart också. Provade trettiosexor. De satt bra, glappade inte, men var på vippen att göra det. De skulle inte töja sig mer än på bredden enligt butiksbiträdet - och där har vi problemet. Mina fötter är jättesmala och töjer sig trettiosexorna på bredden så blir de för stora. Men att ha ett par tjockare ballerinastrumpor i kanske blir bra? Eller ha nylonstrumpor i trettiofemmorna och hoppas på att det inte blir trångt?
Suck. Skorna var på rea. De kostade bara tvåhundra spänn. Och de var lite finare än mina vanliga gamla slitna, sketna ballerina. Lite klack. Precis vad jag behöver. Behöver ju både svarta och vita. Hur gör man?
Provade säkert femton par jeans med hjälp av ett butiksbiträde också. Det var något problem på ungefär alla, utom ett par. Ett par baggyjeans. Fast jo, det fanns ju visserligen ett problem med dem med - det är väldigt ovant att de hänger i grenen. Kan inte avgöra vad jag tycker om det. De kostade dessutom lite för mycket. Men de satt som de ska sitta. Snyggt över rumpan, lite löst och snyggt, och snyggt över hela benen. Sjukt skönt med ett par jeans som inte sitter slimmade. Men så himla ovant med den typen av byxor...
Provade en hel del jeans som var tighta, men alltid är det något problem. För trånga i midjan men snygga över benen alternativt bra i midjan men för stora i benen. Och alla låg på samma prisklass - lite för dyrt för min plånbok. Ååååh. Jag behöver verkligen ett par till jeans. Eller två par, om jag ska vara ärlig. Sist jag köpte ett par jeans var för ett år sedan, liksom. Frågan är hur man gör... köpa baggyjeansen trots att de är lite dyra, och gå hemma och känna om jag kan vänja mig vid lite skönt häng? Eller... inte?
Filmen som alla pratar om...
Eftersom de flesta som har sett filmen (Sex and the city, alltså, jag vägrar skriva SATC, det ser så ruskigt fult ut) utbrister i falsett att »den är sååå braaaaaaa», så var jag verkligen tvungen att gå och kolla vad det var för något. Jag önskade att jag skulle ogilla filmen. Det hade varit så roligt att ifrågasätta alla som "bara ääääääälskar" den, och det hade varit så roligt att dissa den. Hehe... ni får ursäkta... men för det första är jag van att ganska ofta ha en annan åsikt om saker och ting och för det andra kan jag tycka att det är ganska kul att dissa/ifrågasätta saker.
Men nä, jag ogillar inte filmen...
Jag har aldrig följt serien, den har liksom aldrig tilltalat mig. Jag har sett ett fåtal avsnitt och har koll på karaktärerna, men det är allt. Och efter att ha sett filmen känner jag väl att man inte ens behöver ha koll på karaktärerna - det funkar ändå. Däremot förstår jag nog att de som "bara äääääääälskar" filmen lär vara fans av serien. För mig som inte är något fan av serien, så blir det "bara" en bra film. Jag skrattade och jag blev lite tårögd (dock bara av de lyckliga stunderna - jag har lättare att röras av sådant) och jag är så glad att det ytliga som jag till en början irriterade mig på, sedan kom lite i skymundan av lite vanlig hederligt skön vänskap.
Mina associationer när jag ser filmen och hör talas om den går till de fanatiska modebloggarna som skrivit om "SATC" i månader och tycker att filmen är "sååå braaaaaaa" och stämmer in i hysterin i att ha en eftertraktad Louis Vuitton-väska och drömmer om att ha en walk in closet. Och kaffet bär man såklart med sig i en mugg från Starbucks. Phu. Bevare mig väl. Det finns så mycket annat i livet än dyra modeaccessoarer och sex i storstan.
(Hör ni att jag så gärna vill dissa filmen?)
Skitsamma. Filmen var ingen wow-upplevelse. Men jag dissar den inte, verkligen inte. Jag måste ju nästan liksom eventuellt till och med kanske typ råka erkänna att den var... ganska... ja, bra, helt enkelt.
Man vet också att man är trött när man...
Man vet att man är trött när man...
Sist jag gjorde något liknande var jag nog inte så gammal.
Men inatt, eller tidigt imorse snarare, rörde jag uppenbarligen på mig.
Innan jag fortsätter kan jag berätta att min säng är lite högre än en normal säng...
Jag vaknade plötsligt till när min kropp rullade ut från sängkanten, tappade sin trygga kontakt med den mjuka madrassen och var påväg ner till golvet. Mina armar vevades runt i luften som för att återfå balansen, de slog till vattenglaset (som tack och lov höll) på sängbordet och hela jag ryckte till. Som tur var hann kroppen reagera så att jag inte for i golvet med en smäll. Jag minns inte om jag tog emot mig med armar och ben nere på golvet eller om jag hann ta tag i sängkanten med armarna. Benen var i alla fall i golvet, gardinerna till sovalkoven fladdrade till, jag var förvånad och klockan stod på 05-nånting.
När jag vaknade några timmar senare höll mina fötter fast gardinerna uppe i sängen.
Bränd. I dubbel bemärkelse.
Just nu har jag ungefär samma färg som mina chockrosa naglar... Det värsta är inte att det gör ont, det värsta är riskerna det medför och att det ser så förbaskat fult ut!
Hela dagen har jag varit ute i bikini eller linne och en rosa sjalett på huvudet för att skydda hårfärgen från solen. Men jag tycker inte att jag har varit så mycket i solen ändå. Jag har ju varit massor i skuggan med Oliver och jag har suttit i skuggan och ätit. Men tydligen tänker man inte att man låter huden solpressas när man har ett litet barn att ha ögonen på... Jag menar, bildbeviset finns ju här. Men min baksida har tydligen inte varit i solen, för den är vit. Likaså benen, trots att de varit i solen lika mycket som den delen ni ser på bilden. Vid hårfästet är det ett tydligt och fult streck vid efter sjaletten. Men halsen, den är vit. Jag hatar min ojämna hy... Och jag är så otroligt bränd som inte tänkte på att smörja in mig.
Unga böcker
Böckerna är skrivna av Annika Ruth Persson, och ja, jag tycker att de är läsvärda. Har dock lite svårt att sätta fingret på varför... Den första boken är faktiskt en barn- och ungdomsbok. Huvudpersonen Jenny är bara femton år i boken. Mig gör det inget att det klassas som en ungdomsbok, jag tycker det är kul att läsa sådana böcker och gillar hur Annika Ruth Persson lyckas fånga tonåringen. I andra boken ser Jenny tillbaka på när hon var tjugotre. Och hur ska jag kunna beskriva de här böckerna egentligen? Jag vet inte om jag kan, eller faktiskt ens vill försöka. Jag vill bara ha nämnt dem, för jag gillar dem.
Nu avgår jag.
Hösten 2004 började jag på mitt nuvarande jobb. Jag jobbade där i några månader, sedan åkte jag till Paris och pluggade. Sommaren 2005 kom jag hem, och kom tillbaka till jobbet och sedan dess har jag liksom varit där, som både projektanställd, visstidsanställd, tillsvidareanställd och så timanställd medan jag har pluggat. Det här har varit min trygga (nåja...) plats i drygt tre sammanhängande år.
Idag sa jag upp mig.
Skitskönt. Och skitläskigt på samma gång, kan jag tala om.